Debatt: Bergsjön behöver annat än bevakning

Det är svårt att inte frustreras över det faktum att varenda gång det skrivs om Bergsjön så är det alltför ofta i anknytning till någonting negativt. Det är än mer frustrerande att detta är någonting som vi boende i Bergsjön förväntar oss, är vana vid och tvingas finna oss i, vilket leder till maktlöshet. Maktlöshet över vetskapen om en bild som målats upp långt bak i historien och som fortsätts att målas på än i dag.

Likt på en canvas målar de lager efter lager med oljefärg. Rekonstruerar och gör om efter tid och modernitet. Anpassar och återspeglar vår samtid i konst.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

När den gamla färgen torkat penslas den nya färgen på. Lager av stereotyper och myter om oss. Och denna canvas som är ett porträtt av oss målas av andra, av människor utifrån. Våra penseldrag är inte välkomna på deras canvas. Varje gång någon av oss lyckas dra ett penseldrag målar de över det. Och porträttet hänger uppe på väggen i huvudstadens museum. Fri att betrakta och tolka för åskådaren.

Det är en bild av oss som homogen grupp i ett parallellsamhälle. Där våra kroppar ständigt ses som ociviliserade, där de kriminaliseras och på olika sätt förminskas. Där vi ständigt målas upp som mindre kapabla än majoritetssvensken.

Känslan av maktlöshet kan onekligen få en människa att navigera annorlunda i livet än en människa som besitter andra förutsättningar. De vill säga en människa som har ett betydligt närmare avstånd till makten.

Jag tycker att debatten om Bergsjön och andra socioekonomiskt drabbade områden kraftigt fallerar. Gång på gång. Dels då diskursen handlar om människorna som bor eller jobbar i området. En beskyller människor som är drabbade av strukturer istället för att faktiskt prata om strukturerna i sig. En ser inte till den större bilden och ställer sig oförstående till att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på ett sätt där vi har olika startsträckor. Vi har inte samma avstånd till mållinjen. Vissa föds in i den här världen och har fler privilegier än andra. Andra föds in i denna värld med dels färre privilegier men också med ett förtryck från de som sitter på makten. De som är närmare mållinjen.

När jag i somras var i Almedalen gick jag på ett seminarium av Länsförsäkringar som handlade om bilbränder och stenkastning i ”förorten”. I panelen satt bland andra Lotta Edholm från Liberalerna och förde exakt samma retorik som Jimmie Åkesson gjorde tre veckor tidigare under Järvaveckan. Det vill säga att brevbärarna inte vågar dela ut posten i dessa områden för att de är rädda. Hon tyckte att lösningen var att öka polisnärvaron, men då de råder brist på poliser så föreslog hon att sätta in fler ordningsvakter och stärka övervakningen. Jag argumenterade emot Lotta Edholm om detta, för att bara några dagar senare komma hem till ett Bergsjön fullt av ordningsvakter och en förstärkt bevakning.

Jag hävdar då som nu, likväl tiden som passerat sedan dess, att åtgärder om kameraövervakning, säkerhetsvakter och ökad polisnärvaro inte är en lösning utan ett dilemma som endast kommer leda till en ökad polarisering. Att rekonstruera hela vår historia och samtid så att vi raderar de strukturer som alltid har fått dirigera oss exempelvis rasism, kapitalism, sexism etcetera det hade varit drömmen. Men den drömmen är inte uppnåelig i nuläget. Men det som faktiskt kan göras är att lägga resurser på rätt personer och ändamål.

För resurser finns. Det är tilldelningen av dessa resurser som inte går rätt till. Först och främst kan politikerna sluta med kortvariga projekt i våra områden. Vi vill se långsiktiga lösningar och satsningar på personer med förankring före rätt position i samhället. Istället för att lägga skattepengar på bevakning, lägg dem på en mötesplats som ligger tillgänglig på torget för ungdomar. Fixa en lokal för boxning, musik och dans. Intresset finns, vi behöver bara resurserna.

Aisha Ali, Bergsjöns röster