Debatt: Berättelser om övergrepp hjälper mig att läka

Under hösten har jag deltagit i flera #Metoo-upprop och varit en av administratörerna för Svenska kyrkans upprop #vardeljus. Men mina egna erfarenheter av övergrepp har jag inte sagt något om. Nu stundar bokslut över året och jag undrar hur man sammanfattar ett liv av övergrepp i en hashtag.i.

Han gråter blöta tårar som får hans grå ögon att bli ännu mer vattniga. Så oförstådd, så hunsad. I så stort behov av tröst. Jag tröstar. Låter hans sorg vaggas bort över min kropp. I min kropp. Jag är fem år.

Jag skapar vardeljus.blog. Hjälper till att formulera uppropet från kvinnorna i Svenska kyrkan. Jag läser 300 vittnesskildringar och tillsammans med två kollegor kategoriserar, rubriksätter och publicerar vi dem. En berättelse var tionde minut under nästan en hel helg.

Han skrattar som en häst. Ett gnäggande, gällt, glädjelöst flabbande läte. Mina händer bundna ovanför huvudet. Benen brett isär. Jag har inga trosor. Jag är nio år.

300 berättelser om kränkningar, förminskanden, ovälkomna beröringar och rena våldtäkter. En massiv kör av tystade röster som äntligen får luft. De studsar runt i huvudet och hjärtat. Sätter sig i hela kroppen. Stegrar sig till ett skrik.

Jag minns att hans ansiktshår var så mjukt. Sammetslena, krulliga lockar. Jag minns att hans könshår var så strävt. Som rivjärn som fläkte upp huden. Jag var 12 år.

De tystades skrik spränger sönder mig inifrån. Jag försöker tillåta känslorna att finnas utan att drunkna i bilderna från förr som blixtrar fram likt ljusfenomenen som uppstår efter knytnävslag mot huvudet.

Han blir vansinnig när jag får flashbacks. Det är ett hån mot honom. Begriper jag inte hur illa jag gör honom genom att diskvalificera hans förmåga att göra mig trygg? Han kräver sex som bevis på att jag inte är otrogen. Vilka andra skäl kan jag ha till att få flashbacks när jag är med honom?

Så hör jag den lillas röst inom mig. Hon viskar: Så, det var inte mitt fel då? Om de här berättelserna handlar om att det inte var kvinnornas fel, då var det inte mitt fel heller? Världen slutar snurra framför ögonen. Andhämtningen går ner. I mitt kaos av känslor och minnen sprider sig ett lugn som jag aldrig tidigare känt.

Parterapeuten tycker att jag måste ställa upp på sex. Det är ju inte min partners fel att jag varit utsatt för sexuella övergrepp. Inte hon, inte han reflekterar över att det anses vara mitt ansvar att ta hand om hans sexualitet men inte hans ansvar att ta hand om min.

Dessa hundratals vittnesmål som under #Metoo väller fram lyfter äntligen av skulden som så noggrant placerats hos mig. Även som vuxen har jag tvingats stå till svars för vad jag utsattes för som barn. Mina synpunkter och åsikter har vägt lätt med hänvisning till att jag haft en så svår barndom. Jag ser det vända nu. Vi är för många som vittnar. Lika lite som det går att se vem som är förövare, lika lite går det att se vilka som är deras offer.

Jag lämnar mannen som för mitt eget bästas skull kräver att jag ska acceptera hans definition av vem jag är. Jag är läkt. Jag är frisk. Så jag går.