Debatt. .

2016-11-13 11:00
"Jag vill så gärna tro att Miljöpartiet behövs. Men inte ett Miljöparti som till förväxling liknar alla andra partier!" Bild: Janerik Henriksson/TT
"Jag vill så gärna tro att Miljöpartiet behövs. Men inte ett Miljöparti som till förväxling liknar alla andra partier!"

Behövs Miljöpartiet?

"Det är begripligt att den som vill förändra söker makten. Men om man samtidigt glömmer vad man ville göra med den så är har man ett dilemma. Det här blev övertydligt när partiet i våras vingklippte Carl Schlyter och Valter Mutt", skriver Christer Sanne, samhällsforskare och författare, i veckan debatt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Många tänkande människor i världen och i Sverige förstår att så här kan vi inte fortsätta: en ohållbar konsumtion, banker som skinnar oss, skattefuskande storföretag och växande inkomstklyftor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Ändå reagerar vi inte. Jo, i USA: många miljoner amerikaner jublade åt Bernie Sanders radikala budskap. Det han säger var ju snudd på en systemkritik. Och i Storbritannien lyfts Jeremy Corbyn fram av de unga som är less på hur politiken fungerar. Men i Sverige?

På 1960-talet var många bekymrade för "plundring, svält och förgiftning" som Hans Palmstierna skrev om. Hasse och Tage diktade om sin besvikelse: "Var blev ni av, ljuva drömmar?" Människor ömmade för sälar och friska sjöar och levande skogar. Ur detta uppstod Miljöpartiet med ett löfte om något nytt, ett annat slags liv inom naturens gränser, utan överkonsumtion. Då var det också logiskt att partiet gick i bräschen för kortare arbetstid, en tanke som arbetarrörelsen vid det laget hade övergivit.

Hur mycket vi ska arbeta är nämligen en vägskälsfråga. Den ökande konsumtionen beror ju på att vi fortsätter att arbeta lika mycket samtidigt som arbetet blir allt effektivare. Vi lyfts uppåt som i rulltrappa: produktionen ökar och då ökar miljöbelastningen; det är ofrånkomligt. Alla små steg för mindre miljöpåverkan har inte en chans att hinna ikapp. Därför måste vi gå neråt i den uppåtgående rulltrappan genom att också minska mängden arbete. Annars kommer vi aldrig att leva hållbart.

Men när Miljöpartiet ville vara med och regera offrade man en del av sina övertygelser. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand var aldrig för kortare arbetstid. Gustav Fridolin lovade till och med näringslivet att inte driva frågan redan innan han hunnit bli språkrör. Och när nya språkröret Isabella Lövin i somras pressades av en journalist upprepade hon bara det lilla som nu återstår i partiprogrammet, några vaga fraser om balans mellan arbete och fritid. Men vem vill inte det?

Det är begripligt att den som vill förändra söker makten. Men om man samtidigt glömmer vad man ville göra med den så är har man ett dilemma. Det här blev övertydligt när partiet i våras vingklippte Carl Schlyter och Valter Mutt. När Schlyter försvarade deras agerande lyfte han särskilt "arbetstidsförkortning för att skapa fler jobb och rädda miljön". Det är något helt annat än att verka för "balans mellan arbete och fritid".

Jag menar också att omsorg om livsstilen inte räcker. Saken är mycket större än så. Och den blir ännu viktigare när digitaliseringen på allvar bryter in och kanske halverar behovet av arbetskraft inom tjugo år. Men alla partier tycks ducka enligt mottot att "vi kan inte lyfta ett problem som vi inte har en lösning till".

Tvärtom famlar man med idéer som går i andra riktningen: nyligen kom arbetsmarknadens parter överens om att höja pensionsåldern för att förlänga arbetslivet. Argumentet att vi lever allt längre är bestickande; många – men inte alla! – är dessutom vid bättre hälsa vid 65 år än förr. Att då jobba längre kan vara begripligt i ett individuellt perspektiv. Men för samhället är det helt galet eftersom det bara kan öka en produktion som redan är för stor. Och dessutom gör det svårare för unga att hitta ett jobb.

Många bär på radikala idéer men Carl Schlyter är i dag nästan unik som en politiker som vill göra dem till politiska frågor. Inte bara arbetstiden utan också om hur företag ska ägas och drivas, hur vi kan hantera allmänningar, TTIP-avtalet, kemikaliefrågor och mycket annat (jag baxnar när jag hör att Miljöpartiet nu ställer sig bakom både handelsavtalet och höghastighetståg!). Schlyter är ett salt i den politiska världen. Det vore katastrofalt om hans idéer inte ryms i Miljöpartiet. Vart ska i så fall alla vända sig som inser att vi måste lägga om kursen? Alla som är verkligt oroliga. Eller förbannade.

Jag vill så gärna tro att Miljöpartiet behövs. Men inte ett Miljöparti som till förväxling liknar alla andra partier!

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Christer Sanne 
Samhällsforskare och författare