Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Barnmorskan i byn är möjlig – även mitt i stan

”Där fanns hon, under graviditeterna, under och efter förlossningarna, ja faktiskt ända upp till att barnen var sex år och började skolan”, skriver debattören.

”Där fanns hon, under graviditeterna, under och efter förlossningarna, ja faktiskt ända upp till att barnen var sex år och började skolan”, skriver debattören.

Bild: Shutterstock

Dagens ETC.

En barnmorska kan vara något mer än en person som finns med under några timmar vid en förlossning. Åsa Faringer berättar om en livslång relation till någon som finns med vid både födelse och död.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Värkarbetet är igång. Jag provar olika rörelser och ställningar och barnmorskan iakttar. Ibland hjälper hon mig lite på traven. Jag vankar runt i lägenheten och hamnar där jag hamnar, hela tiden med min man vid min sida. Längre fram i processen när jag är väldigt trött avstannar värkarbetet. Barnmorskan sätter akupunkturnålar och det kommer igång igen. Timmar senare föds en fin liten flicka.

Knappt ett år senare är jag gravid igen. Jag vänder mig till samma barnmorska för mödravård eftersom möjligheten finns. Hon har även BVC så hela familjen gör besöken och den kontinuiteten och tryggheten kommer att betyda mycket för vår familj i vårt växande i familjebildandet och mognandet i föräldraskapet.

När det är dags igen för andra gången att föda sätter förlossningen igång med snabbare förlopp och jag har hunnit ganska långt när familjens barnmorska dyker upp i dörren till badrummet. En självklarhet att det är hon.

Det Maja Larsson skriver om i sin artikel i Kultursöndag (Barnmorskan försvann från människors vardag – på gott och ont. 25/6) som något som inte längre existerar, är min och vår familjs verklighet. Vår barnmorska har följt oss genom livet. Hon är vår kloka person att hålla i handen vid livets större och dramatiska skeenden, vid livets stora övergångar. Hon är en självklar gäst på dop, konfirmationer och begravning, trots att vi inte är vänner eller umgås utöver det. När min mamma dog några år efter att mina barn föddes kände jag starkt att jag behövde samtal med just henne. Ja, det kan låta märkligt men att föda barn är en gränsupplevelse. En upplevelse där allt står på spel och livet och döden blir starkt närvarande i smärtan, i längtan, i förtvivlan och så till slut den oändliga lyckan när barnet väl kommer ut. Och där fanns hon, under graviditeterna, under och efter förlossningarna, ja faktiskt ända upp till att barnen var sex år och började skolan. Visst hände det att vi gick till någon annan barnläkare än den som var kopplad till hennes BVC för second opinion, men det var inte mer med det. När min dotter i ungdomstiden behövde ett medicinskt råd tillfrågades familjens barnmorska och när min man på senare tid blev svårt sjuk och jag inte fick hjälp med fungerande sårbehandling var det till henne jag vände mig. För en tid sen gick min man, barnens pappa, bort och naturligt för mig var att återigen ha ett stödsamtal med just vår barnmorska i sorgeprocessen.

Så barnmorskan i byn finns och är möjlig, även om jag vet att min familjs historia är en av väldigt många och att det är få förunnat med den kontinuiteten vi har. Jag och min familj lever ett väldigt urbant liv mitt i Stockholms innerstad, men har lyckats bygga byn och den livslånga gemenskapen kring oss ändå. Och ja, jag födde barnen hemma. Kanske är just behovet av den där personliga relationen något att ta fasta på i en tid då det faktiskt råder en del ­vilsenhet i rollen att vara vuxen och förälder.