Hoppa till innehållet

Kulturdebatt

Debatt: Att välja en medioker kille är som att välja döden

Bild: Shutterstock, Press (montage)

Dagens ETC.

Marcus Bornlid Lesseur har fel, det har alltid varit de mediokra killarnas tid. Men nu väljer kvinnorna att leva i frivilligt celibat istället.

Rebecca González León är hellre ”boysober” livet ut än lever med en medioker kille igen.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Det är numera old news att vi är ett av de länder i världen med högst antal singelhushåll, men året var 2015 och Erik Gandinis dokumentärfilm ”Swedish theory of love” hade precis haft premiär och lärde mig allt om hur ensamt Sverige är.

Jag kom att tänka på den filmen när jag läste Marcus Bornlid Lesseurs artikel ”De mediokra killarnas tid är nu”.Jag är nämligen en av de där tjejerna runt 30-strecket och jag känner allt för väl igen mig i bilden som Lesseurs vän Shoshanna målar upp: Alla tjejer runt mig känner också en bottenlös trötthet skapad av ”emotionellt otillgängliga killar och bad boys”. 

Jag nästan skäms över att erkänna hur mycket tid ämnet kärlek upptar i samtal med mina vänner. Som de ”tjejjor” vi är bokcirklar vi Eva Illouz. Vi läser Bell Hooks och försäkrar varandra om att den enda vägen ut ur ensamheten är att fördjupa våra icke-romantiska relationer. Vi har nästan gjort det till en kollektiv sport att gestalta livet under ”terrorväldet av kanskemän”. 

Och AJ, vad hårt det träffar när jag läser att ”stabilitet framstår i dag som det finaste någon kan utsöndra”. Stabilitet lockar, kanske mer än någonsin med tanke på inflationen, men inte fan med en medioker kille.

För att acceptera en medioker kille är som att välja döden. 

Jag talar från egen erfarenhet: Jag tillbringade alldeles för många år med en medioker kille och det enda sättet jag kan beskriva det som är att vara levande död. Problemet är att det är så mycket annat i vår mekaniska värld som inger mig känslan av att vara just levande död. Kärleken är mitt enda hopp om att något kan väcka mig ur det här slumrandet. Jag är besatt av kärlek, eller om idén av kärlek, för jag är besatt av att känna någonting väldigt starkt.

Nio år efter Gandinis film har en annan dokumentärfilm om kärlek premiär. I fredags gick Emily Norlings ”Megaheartz”upp på biograferna. Filmens huvudsakliga fokus är att nysta i huruvida kärlek kan existera utan galenskap. En stor fråga och I’m just a girl så jag kommer inte ge mig hän till att dechiffrera det dilemmat. Norlings film ligger exakt rätt i tiden då jag tycker mig ana att det är fler än jag som är besatta av kärleken och inte tvåsamheten – de mediokra killarnas syre. 

Som Lesseur påpekar har det sedan en tid tillbaka pågått kulturdebatt efter kulturdebatt om kärlek i kombination med ett kvinnligt missnöje över männens oförmågor. Men den senaste tiden nås jag av allt fler artiklar om att välja ensamhet. 

Exempelvis publicerade nyligen New York times en intervju med komikern Hope Woodard där hon pratar om att vara ”boysober” vilket betyder att frivilligt avstå från romantiska relationer – alltså någon slags rebranding av celibat där poängen är att välja sig själv och sin mentala hälsa. Oavsett om det bör kallas boysober eller celibat tycks fenomenet i sig alltmer populärt. I tidningen Elle går det att läsa att hashtaggen #celibacy2023 hade mer än 195 miljoner visningar på TikTok. The guardian har publicerat artiklar om hur idén om frivilligt celibat sprider sig. 

Jag har testat den mediokra tvåsamheten och jag vägrar att gå tillbaka till den


Förvisso går det inte att sätta likamedtecken mellan celibat och drömmen om den stora kärleken. Det finns såklart tusen olika anledningar till att man avstår sex eller romantiska relationer, men jag tror att besattheten av kärlek är en av dem. Varför skulle exempelvis annars så många människor frivilligt kolla på ”Love is blind Sverige”? 

Jag har testat den mediokra tvåsamheten och jag vägrar att gå tillbaka till det. Hur töntigt det än låter så är jag hellre boysober livet ut än är med en medioker kille igen. Jag säger det inte som ett hot – det är en sorg att leva i en tid där den romantiska kärleken känns onåbar.

Men jag tror inte att de mediokra killarnas tid är nu, det har nämligen varit deras tid sedan begynnelsen, eller åtminstone så länge som tvåsamheten funnits. Bakom era ryggar skrattar vi högt åt er killar som har era hobbys som identitet, oavsett om det är padel, carbonara eller social teori. 

Men även om den heterosexuella tvåsamheten är svår att besegra oroar jag mig snarare för hur besattheten av kärlek krokar arm med trender som boysober. För jag och mina ”tjejjor” är inte längre på dejtingappar. Vi har tröttnat på tinder-dejterna (läs: tre öl och sex). Vi är klara med situationships, pseudoförhållanden och att läxa upp emotionellt otillgängliga killar. Istället dagdrömmer vi om kärleken med stort K – men tills dess väljer vi ensamheten.

Relaterade artiklar

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00