Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Arbetslinjen är kapitalismens och socialismens akilleshäl

”När färre ska göra mer ökar risken för ohälsa. När teknik ersätter människor ökar arbetslösheten.”, skriver Henrik Lund.
”När färre ska göra mer ökar risken för ohälsa. När teknik ersätter människor ökar arbetslösheten.”, skriver Henrik Lund. Bild: Bild: Privat & Fredrik Sandberg/TT

Dagens ETC.

Inom politiken flödar idéer för att upprätthålla lönearbetslinjen, från ”flexiblare” villkor som leder till ökade klyftor och ökad risk för ohälsa till ännu mer arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ökande ohälsa, både inom arbetslivet och bland de anställningslösa som inte får känna sig delaktiga, ökar samhällskostnaderna för sjukvård och administration. Andelen långtidsarbetslösa har ökat under lång tid och cementeras på allt högre nivåer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sedan 2000-talet har de olika regeringarna försökt lösa situationen genom att skapa hårdare villkor för sjukpenning och sjukersättning samt ökat tvång inom arbetsmarknadspolitiken.

Genom minskad ”input” och ökad ”output” ska kostnaderna minska, hävdar man. Att människor blir sjuka och arbetslösa anser man bero på en ovilja att arbeta, inte vara konsekvenser av ett sjukt system.

Anledningen till dessa åtgärder är en gammal föreställning om att endast lönearbetslinjen kan lösa problemen. Enligt denna idé skapas underlag för välfärd endast genom lönearbete som genererar skatteintäkter.

Lönearbetslinjen är en funktion i ränteekonomin, som ofta kallas tillväxtekonomi men borde kallas skuldekonomi.
Genom skulder skapar finans- och banksektorn ett gigantiskt utflöde av pengar från företag och medborgare, vilket undergräver hela samhällsekonomin.

Skuldekonomin tvingar fram effektivisering och rationalisering inom privat och offentlig sektor och leder till att färre ska göra mer samt att man ersätter många lönearbeten med teknik.

När färre ska göra mer ökar risken för ohälsa. När teknik ersätter människor ökar arbetslösheten. För att dölja dessa konsekvenser gör man det svårare för sjuka att vara sjuka och arbetslösa tvingas runt i åtgärder för att statistiken ska se bra ut.

När företagens villkor blir tuffare skapas bidragsformer i form av rut- och rotbidrag och olika ersättningar till arbetsgivare för att anställa människor. Allt för att hålla lönearbetslinjen under armarna i stället för att acceptera att den har nått vägs ände.

Inom politiken flödar idéer för att upprätthålla lönearbetslinjen, från ”flexiblare” villkor som leder till ökade klyftor och ökad risk för ohälsa till ännu mer arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

En av dem är ”extratjänster” som ska få myndigheter och kommuner ska anställa. Dessa åtgärder går utanpå lönearbetsmarknadens vanliga villkor och cementerar klyftorna ytterligare.

Lönearbetslinjen är kapitalismens och socialismens akilleshäl och likt sagans kejsare, som försökte övertyga omgivningen om att han hade kläder på sig trots sin nakenhet, fortsätter höger- och vänsterpolitiker att hävda lönearbetslinjens förträfflighet trots skadlig inverkan på folk och miljö.

I stället för att skuldbelägga folket för en dysfunktionell lönearbetslinje borde man se vad som gör människor friska och glada. Forskning visar att det är meningsfullhet och att folk begriper och kan påverka sitt sammanhang.

Då måste vi skapa strukturer utifrån dessa förutsättningar. Först när vi gör det kan vi skapa ett friskt, socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle.

00:00 / 00:00