Jag undrar vad hon utgick ifrån mer specifikt. Var det de utländskt klingande namnen? Tonen på debutanternas hud? Hårfärgen? Började hon mäta skallarna? Avståndet mellan ögonen? Storleken på debutanternas näsor?
Shams får det i alla fall till 17 streck på pappret och klagar på att bland dessa 17 är majoriteten bekanta till henne, vilket gör att hon inte kommer få recensera deras verk. Sedan ställer hon frågan: ”Hur ska rasifierade konstutövare kunna bli rättvist recenserade när vårt skrivande community är så litet att vi alla känner varandra?”
Sakine Madon, som är en av dem som debuterar i vår, twittrade ett klockrent svar (som sen växte till en artikel i Expressen Kultur): ”Anar att jag hör till de ’17 rasifierade’ (skribentens uträkning och ordval) i Svensk bokhandels årliga debutantkatalog. Om skribenten i fråga och hennes polare nu måste ha en svartskalle de inte känner, kan de ju absolut få recensera min kommande bok.”
Diskussionen om hur våra identiteter och erfarenheter påverkar vårt skrivande och läsande är i grunden intressant och angelägen. Att fler, och mer mångfacetterade röster får komma till tals både i kulturella verk och i samtalet om dem är något vi bör sträva efter. Dels för att demokratisera kulturvärlden, men också för att berika den. Men tyvärr är Shams resonemang så dumt att det budskap som kunde varit viktigt försvinner.
Till att börja med saknar analysen helt intersektionalitet. Aspekter som klass, kön, sexualitet, personliga erfarenheter, suddas ut. Allt handlar om färgen på din hud. Det är en oerhört problematisk kategorisering när vi lever i ett samhälle där barns förutsättningar påverkas minst lika mycket av deras klassbakgrund som av deras etnicitet.
Men det som framför allt gör mig upprörd handlar inte om den sviktande politiska analysen utan om Shams syn på litteratur. Fiktionens stora bedrift, den som gör formen överlägsen andra konstuttryck och som skiljer de riktigt stora författarna från sämre sådana, är just dess förmåga att göra berättelser allmänmänskliga. Detta verkar Shams helt bortse från. Hon hävdar istället att några av mina absolut största läsupplevelser inte är skrivna för mig. Att jag inte kan förstå dem eftersom jag, enligt Shams skallmätning, med största sannolikhet skulle kategoriseras som vit.
Hon blundar för faktumet att jag kunnat identifiera mig med Roberto Bolaños skildringar av medlemmar i den chilenska diasporan. Att Nina Bouraouis böcker om mellanförskap och Algeriets heta somrar får mig känna smärtan av det mellanförskapet, att vara i den hettan. Att Kamila Shamsies bok om en palestinsk familj där sonen radikaliseras och rekryterar till IS säger någonting om min familj.
Att ignorera detta är inte bara att underskatta litteraturen utan även att underskatta mänskligheten i stort. För, som det står i baksidestexten av Abdulrazak Gurnahs bok ”Paradiset”, om en tolvårig pojke som säljs som slav i det muslimska Östafrika under 1900-talets början och som tog mig med storm: ”Den är fast förankrad i sin tid och sin miljö, en berättelse som ändå – eller just därför – är djupt allmängiltig.”
