Debatt: Allmännyttan – vinstkrav eller samhällsansvar?

Rätten till en egen bostad är visserligen stadgad både i Sveriges grundlag och i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, men enligt FN:s pågående projekt för rätten till en bostad, The Shift, har decennier av försummelser i den sociala bostadspolitiken i många länder lett till att allt färre människor, även de med medelinkomster, har råd att hyra en bostad, vare sig de nu bor i New York, i London, i Barcelona, i Stockholm eller i Berlin.

Bostaden har blivit en vinstalstrande handelsvara.

Leilani Farha som är initiativtagare till The Shift har rest runt i världens stora städer för att undersöka människors bostadssituation och har funnit att globala bostadsföretag i allt större utsträckning köper upp de bostäder som finns för att sedan sälja dem vidare till ett högre pris, eller för att använda dem som kapital för spekulation. Konsekvensen blir att hyresgästerna måste ge sig av i det okända. Politikerna tycks helt enkelt ha lämnat över ansvaret för människors bostadsförsörjning till marknaden.

Ett konkret exempel på hur det kan gå när en överhettad marknad tar över bostadsfrågan, och som dessutom ligger oss ganska nära både i tid och rum är hyresgästernas stora uppror i Berlin under mars och april i år, då drygt 40 000 människor gick ut på gatorna och demonstrerade mot vad de kallade hyresvansinnet, det vill säga mot stigande hyror, bortträngning av hyresgäster och utförsäljning av hyresrätter.

I protesten ingår också en förberedande namninsamling för att så småningom, och enligt den tyska grundlagens artikel 15, kräva en folkomröstning om tvångsinlösning av privat egendom för allmänhetens bästa – i det här fallet av lägenheter hos fastighetsägare med mer än 3000 lägenheter i beståndet – för ombildning till samhällets gemensamma egendom.

Det hela började 2004 då det allmännyttiga bostadsföretaget GSW i Berlin på grund av penningbrist och stora skulder sålde ut 50 000 hyreslägenheter till ett antal privata nationella och internationella bostadsföretag, bland annat till det

Börsnoterade bolaget Deutsche Wohnen och det svenska Akelius, som i sin tur lyxrenoverade lägenheterna, chockhöjde hyrorna och fördrev hyresgästerna. Samtidigt växte befolkningen och bostadsbrist uppstod. Enligt Die Zeit upphörde därmed också den så kallade hyresbromsen att fungera, det vill säga den begränsande bestämmelse som ska hindra en hyresvärd att höja hyran utöver statistiskt uträknade bruksvärdesnivåer. Ett system med gemensamt förhandlade hyror och hyresgästernas lagstadgade besittningsskydd, som vi har i Sverige, finns inte i Tyskland, där det i stället är hyresbromsen som är tänkt att säkra besittningsskyddet. Enligt Der Spiegel finns dessutom en tumregel att hushållen inte ska behöva betala mer än en tredjedel av sin nettoinkomst för att hyra. Allt detta hör nu till det förflutna.

Även om alla berörs av att hyrorna ständigt stiger är det värst för låginkomsttagare. Avståndet växer mellan rik och fattig och segregationen ökar.

– Politikerna har svikit, säger juristen Wibke Werner som är chef för Hyresgästföreningen i Berlin, Berliner Mieterverein.

– De har ingen gemensam idé för hur de ska lösa bostadskrisen. De bara pratar hit och dit om fri marknadsekonomi och tycks inte ha en aning om vart de är på väg. Nämligen att bostadssegregationen är ohållbar. Att detta kan vara början till slutet.

I konflikten mellan samhällsansvar och vinstkrav måste allmännyttan återta initiativet enligt Wibke Werner. Fri hyressättning och spekulation löser inte bostadskrisen. Tvärt om, allt fler hotas av fattigdom. För det första borde staden bygga mer för alla grupper, men inte bygga för egen vinning. Vinsten ska användas för renovering.

För det andra borde man återgå till att kontrollera hyreshöjningarna. Hyresbromsen borde med andra ord åter tillämpas. För det tredje borde staten ta över en del av det ekonomiska ansvaret för byggandet av hyreslägenheter i hela landet, både för medelinkomsttagare och för dem som tjänar mindre. Slutligen borde 50 procent av boendet återföras till staden Berlins ansvar. Då skulle man kunna nå en jämvikt på bostadsmarknaden. En svag rörelse åt det hållet är faktiskt på väg, menar Wibke Werner.

Vad kan Sverige lära av exemplet Berlin? Även i Sverige pågår ju utförsäljning av allmännyttans bostäder till internationella, börsnoterade bostadsföretag. Detta har skett bland annat i Stockholm, i Uppsala och i Gävle. Även i Sverige finns som bekant många förespråkare för fri hyressättning och marknadshyror, som man menar kommer att lösa alla problem.

Utifrån exemplet Berlin, men även utifrån FN:s rapport, kan vi kanske ana oss till vilka konsekvenser införandet av Fri hyressättning och utförsäljning av hyresrätter skulle kunna få inte bara för Sveriges tre miljoner hyresgäster, utan också för det demokratiska samhället i stort. Hur ska vi vända den utvecklingen?

Här är några förslag till Sveriges politiker:

• Ta tillbaka det fulla ansvaret för bostadspolitiken i Sverige.

• Se till att kommunerna slutar sälja ut allmännyttan.

• Behåll systemet med gemensamt förhandlade hyror.

• Låt bygga fler bostäder som människor har råd att bo i.

• Skapa lika villkor för ägt och hyrt.

• Uppmärksamma och motverka polarisering och segregering.

• Bygg områden med blandade upplåtelseformer!

Ulrika Tornberg
Hyresgästföreningen Uppsala-Knivsta

Jens Nilsson
Ordförande i Hyresgästföreningen Uppsala-Knivsta

Torbjörn Rönnkvist
Ordförande i Hyresgästföreningen Region Aros-Gävle

Simon Safari
Ordförande i Hyresgästföreningen Region Stockholm

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.