Debatt: Aftonbladet sitter i samma båt som fossilindustrin

Tänk att motståndet mot miljö­rörelsen och klimatpolitiken i valrörelsen 2022 skulle komma från vänster – påhejad av både social­demokratiska ministrar och ledarskribenter.

Men här är vi nu.

Det är ett välregisserat skådespel som enbart kan komma från en rörelse som vill kunna vända kappan efter vinden med ryggen fri åt alla håll.

Senaste tiden har ­Aftonbladet ­publicerat två ledartexter av ­Susanna Kierkegaard. Den första texten handlar om att det är de ­rikaste som har störst klimat­avtryck och därför bör betala mest för omställningen, medan vi andra borde flyga mer och skämmas mindre. Den andra texten handlar om hur alla hennes kritiker är lätt triggade och verklighetsfrånvända.

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll delar medhållande.

Aftonbladets politiska chef­redaktör Anders Lindberg lägger all sin vakna tid på att kriga i kommentarsfälten till Kierkegaards försvar.

Att anklaga sina fiender för det verklighetsfrånvända medelklassperspektivet är ett effektivt verktyg. Det påminner mycket om hur diskussionerna om feminism såg ut runt 2014, mitt i den allra hetaste Fi-febern. Feminister försökte lyfte det strukturella förtrycket av kvinnor. Ett förtryck som sker på alla nivåer och i alla länder och påverkar ens möjligheter att forma både sin nutid och sin framtid. Svaret var ofta infantila och felaktiga påhopp om att “feminister fokuserar på hår under armarna istället för riktiga problem”.

Att låtsas som att medel­klassens kvinnors håriga armhålor är det som hindrar oss från att agera mot könsstympningar är såklart helt befängt. Precis som det är helt befängt att påstå att det är flygskam som hindrar oss från att ta klimatkrisen på allvar.

Problemet är såklart inte förslaget om progressiv flygskatt utan vilka man väljer att kritisera och sättet man gör det på. Istället för att bemöta någon av den kritik som texten får, som hur man ska klara klimatmålen och samtidigt flyga mer, så låtsas man som att ­kritiken handlar om ett motstånd mot klass­analys i klimatfrågan.

Precis som Kierkegaard ­påpekar så triggar hennes text mina ­reflexer. Men inte min flygskamsreflex, utan den reflex som gör att jag reagerar på ohederlig ­argumentation och direkta lögner från makthavare.

Klimatfrågan är en global

rättvisefråga och svenskar flyger fem gånger mer än det ­globala genomsnittet. Det kan man problematisera samtidigt som man lägger kritiken där den hör hemma: hos fega politiker och fossilindustrin.

Att måla upp falska motsättningar inom en rörelse gynnar ingen förutom de som vill stå på sidan och skratta när rörelsen faller sönder inifrån.