Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Även glesbygden har rätt till anständig förlossningsvård

Bild: Christine Olsson/TT

Dagens ETC.

För oss är rätten till en trygg förlossning och skäliga arbetsvillkor inte bara en valfråga, utan frågor som angår alla, varje dag, året runt, skriver Teysir Subhi och Karin Larson från Feministiskt initiativ.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Att förlossningsvården är i kris har de senaste åren blivit fullständigt uppenbart i hela landet. På vissa håll har personal sagt upp sig på löpande band i protest mot arbetsvillkoren, medan andra har sjukskrivit sig. Många barnmorskestudenter vägrar att ens söka arbete inom förlossningen, och otaliga vittnesmål från såväl personal som föräldrar har kommit om allt från traumatiska förlossningar och skador på barn och födande till personal som inte hinner äta eller gå på toaletten på hela arbetspasset. I flera fall har det allra värsta hänt, där barn eller mammor avlidit. 

Det råder inte alltid brist på fysiska förlossningsplatser, utan det som saknas är ofta personal för att bemanna dem. Inte minst under semestertider. I slutet av juli slutar lasarettet i Likssjuo/Lycksele ta emot förlossningspatieneter under flera veckor, precis som i vintras och förra sommaren. 

För blivande föräldrar som bor längre in i inlandet innebär det att en resa som redan kan vara över 20 mil till Lycksele blir ännu längre när de hänvisas till Skellefteå eller Umeå. Särskilt vintertid, med svårt väglag, innebär det att en oerhört stressig och smärtfylld situation blir än mer utdragen. 

På annat håll saknas förlossningsmottagning permanent, och nu finns färre än hälften så många som på 1970-talet. 

I Giron/Kiruna lades BB ner 2001, och i Vualtjere/Vilhelmina redan förra seklet. 

Från Kiruna tvingas de som ska föda åka de 12 milen längs ”dödens väg” till Jiellevárri/Gällivare – en resa där inte alla hinner fram i tid, utan barnet föds i bilen vid vägkanten. Går något snett kan det vara livsfarligt, och många vittnar om den stora oro de känner under en graviditet när de vet att de riskerar att inte hinna fram. 

Feministiskt initiativ går till val med stort fokus på omsorg. Grunden för vår politik är intersektionalitet, vilket innebär en medvetenhet om de mångdimensionella maktordningarna och hur de samverkar. 

Utöver de diskrimineringsgrunder som nämns i diskrimineringslagen vill Fi införa bostadsort som diskrimineringsgrund, vilket medför att vi vill motverka orimliga orättvisor efter bostadsort. Rätten till rimliga avstånd till förlossningsvården borde vara en självklarhet och är en hjärtefråga för oss. 

Ska människor vilja och kunna bo i glesbygden är det fundamentalt att det finns tillgång till vård. 

När detta brister, oavsett om det rör sig om att mobiltäckning saknas så det inte går att ringa 112, om vägar är i så dåligt skick att ambulanser inte kan köra där, eller om vårdenheter som exempelvis förlossningsmottagningar stängs ner helt eller under perioder, innebär det en säkerhetsrisk. 

Detta medför även att unga som egentligen gärna skulle vilja bli gravida och föda barn avstår från att göra det just på grund av den undermåliga förlossningsvården. 

En del av dem flyttar till kuststäder istället, vilket bidrar till ännu mer obalans i befolkningstäthet. 

Feministiskt initiativ vill garantera en anständig förlossningsvård på fler ställen — inklusive i glest befolkade områden. För att personalen skall vilja och orka jobba kvar på sin arbetsplats vill vi ge dem betydligt bättre möjligheter att själva styra över sin arbetssituation och sitt schema. 

Det är tydligt att den politiska viljan för att förbättra villkoren för både personal och födande saknas bland Sveriges styrande politiker i regionerna. Det behövs en verklig förändring. Det är en förändring som endast kan åstadkommas genom en feministisk politik med intersektionell analys. 

Som det största partiet utanför riksdagen med mandat i 12 kommuner och en region står Feministiskt initiativ för den politiken. För oss är rätten till en trygg förlossning och skäliga arbetsvillkor inte bara en valfråga, utan frågor som angår alla, varje dag, året runt.