Debatt: Är palestinska liv mindre värda?

”Vi lever fortfarande, men vi är skadade av glaset och husrasen som föll ner på oss.”

Min vän Majdoleen meddelade precis att hon och hennes två barn, Nadja, 5 år, och Adham, 7 år, har räddats ur spillror och tjockt grå damm efter ett israeliskt flygangrepp i Khan Younis i södra Gaza natten den 23 oktober. 

Hela familjen i grannhuset dödades. Samma natt dog 400 palestinier av bomber från israeliskt flyganfall enligt den palestinska Wafa News Agency.

Situationen i Gaza är en humanitär katastrof. Tusentals barn har dödats och totalt uppskattas dödssiffran överstiga 7 300 människor i skrivande stund.  Över en miljon människor är nu hemlösa efter att ha flytt sina hem för sitt liv, rapporterar FN. Sedan krigets början har Israels fullständiga belägring lett till en alarmerande brist på rent vatten, mat och bränsle. Israels blockad utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse, enligt Amnesty. De som inte dör i bombanfallen riskerar nu att dö av törst, svält eller sjukdomar. 

Samtidigt fortsätter debatten att fokusera på Hamas medan Israels oproportionerliga handlingar mot den palestinska civilbefolkningen granskas betydligt mindre detaljerat. 

I nästan ingen svensk media syns rubriker som erkänner och belyser de asymmetriska proportionerna både historiskt och nutid. 
Exempel på svenska mediers beskrivning av Hamas attack mot Israel är att det refereras som ”vidrig massaker” med blodiga detaljer om vad som skett på de olika bosättningarna. Medan Israels attacker mot Gaza beskrivs i linje med ”flera döda i attack mot Gaza”, utan att nämna något om massaker, blodbad eller det folkmord som pågår just nu.

Samtidigt är riggade förutsättningar inget nytt för palestinier vars befolkning har lidit av ockupation i över 75 år. Särskilt den palestinska befolkningen i Gaza där Israel har stängt in 2,3 miljoner människor sedan 16 år tillbaka och skapat världens folktätaste yta. Samtidigt har de systematiskt både begränsat och stundvis stoppat införsel av vatten, mat, importvaror, in- och utresor och humanitära hjälpsändningar som har gjort livet där outhärdligt. 

Som svensk-palestinier är det smärtsamt att läsa hur västerländsk media rapporterat om situationen i Palestina de senaste veckorna. 

Det är som att narrativet har blivit besatt av att omfamna varje chans till att porträttera ett terrordåd. Att måla upp en ond och en god sida. Att välja och sälja en enkel story. 

Israel-Palestina-konflikten är dock allt annat än en enkel story. Det är en mångårig konflikt som har studerats, växt och krympt i årtionden. Sedan 1948 har den alltid varit närvarande, kallblodig som blodig. Stundvis på löpsedlar och stundvis bortglömd. Dock alltid pågående för både palestinier och israeler och i stort sett alltid oproportionerlig på palestiniernas bekostnad med betydligt fler dödade och skadade men också frihetsinskränkningar, ekonomisk krigföring, rörelserestriktioner, rasistiska lagar och diskriminering.

Samtidigt möts de som lyfter situationen i Palestina av censur på sociala medieplattformar, som Facebook och Instagram. Palestinska konton begränsas, blockeras och skuggbannlyses (shadow-banned). Massarresteringar av palestinier sker för att de talar om folkmordet i Gaza. Palestinska influerare hotas till tystnad av israelisk polis.  

Israel har länge varit framgångsrika med att framställa sig själva som den enda demokratin i Mellanöstern. Israel påverkar den internationella opinionen. Stundvis genom att utnyttja och spela på skuldkapitalet som västs antisemitiska historiska episod bidragit till. Med detta sprids desinformation snabbare än sanning och fakta hinner, och det mediala utrymmet blir polariserat. 

Resultatet är att palestinier inte får komma till tals och i sämsta fall rent av blir avhumaniserade. Särskilt tydligt blir det i spåren av högernationalismen framfart där islamofobin fått fotfäste. Israels strategi kan beskrivas som ett långvarigt försök att porträttera konflikten som religiös, för att både vinna sympatier av väst men också för att bilda allians med den rasism som riktas mot muslimer. 

För palestinier har det blivit obehagligt tydligt att Israel lyckats med sitt informationskrig. Att de lyckats styra, påverka och kontrollera narrativet, diskursen, debatten och ibland till och med vad som uppfattas som fakta. Det är inte längre bara begränsat till selektivt eller oproportionerligt utrymme. 

Vi uppfattar dagens mediarapportering som allt mer partisk med laddade ordval. Beror detta på världsläget? Rädsla eller växande rasism? Var är alla journalister som tar sig tid, gräver och granskar och dubbelkollar källor? Var finns den objektiva nyhetsrapporteringen när bomberna faller över palestinier?    

Det är med stor sorg och frustration som vi insett att hade vi tillhört en annan befolkning, ett annat land så hade bombningarna kanske fått större medial spridning. Kanske hade bombningarna mot Gaza fått liknande uppmärksamhet som folkmordet Butja under krigets Ukraina?  

Det är med klump i magen vi får se hur förövaren skildras som ett skuldfritt offer följt av en passiv västerländsk media som nästan belönar med ett frikort för massmord. Sedan när accepterade demokratins fanbärare och folkrättens huvudstad tand för tand?  


Istället tvingas palestinier försvara sin rätt att leva. Vi ifrågasätts och anklagas varje gång vi gör våra röster hörda. Israel ställs sällan till svars på samma sätt. Medan Ukraina får enorma biståndspengar så dras Palestinas in. Därför är det för oss som palestinier svårt att inte jämföra med rapporteringar om Ukraina. När Ryssland attackerar Ukraina så sluter världen upp men när Israel bombar Gaza så syns varken kritik eller nyhetsrapportering. 

Vi tror och verkar för att ingen människa ska behöva dö i en konflikt. Men ändå gnager frågan i oss: Är vissa liv mer värdefulla än andra? Är ett palestinskt liv mindre värdefullt?



Namnen i artikeln är anonymiserade.