Debatt: Absurt system där vårdens hjältar tvingas vara lojala mot företagen

Du har skadat företaget. Du är ­illojal. Det var budskapet vård­biträdet Stine Christophersen möttes av när hon kallades upp till Attendos huvudkontor, Nordens största vårdbolag. Det ”fel” hon begått var att offentligt larma om missförhållanden på äldreboendet där hon arbetar.

Stine Christophersen sätter lojaliteten med de sjuka äldre före lojaliteten med företaget. I den nya svenska välfärden är det alltså fel. Det är där vi har hamnat. Det är en absurd konsekvens av politiska beslut som knappast har fattats av lojalitet med landets medborgare. Vinstdriven välfärd saknar stöd av en tydlig majoritet av ­befolkningen.

Dessvärre har den krassa synen på barn, gamla och sjuka – på människor – även trängt långt in i den offentligt drivna välfärden. Här ska personalen visa lojalitet med de besparingskrav som gäller. I kostnadseffektivitetens tecken införs minutscheman i äldreomsorgen och personal sägs upp på sjukhus och skolor trots att verksamheten redan är på bristningsgränsen.
Mest kostnadseffektiva är vi alla den dag vi dör för då belastar vi inte samhället längre. Eller?

Det är orimligt att ett av världens rikaste länder inte ”har råd” med människor. Det är inte Stine Christophersen som har fel. Det är dagens styrmekanismer inom välfärden som är helt åt skogen fel. Så vad bör göras?

Den första åtgärden är självklart att sätta stopp för vinstdriven välfärd. Vi har definitivt inte råd att med skattepengar betala miljonbonusar till välfärdsbolagens chefer. Det kommer att bli ett samfällt ramaskri från direktörerna, men då ska vi påminna politikerna om att deras uppgift är att vara lojala med medborgarna.
Varför inte inspireras av Skottland? Där finns helt enkelt inte den lojalitetskonflikt som Attendo så brutalt utsatte Stine Christophersen för. I 15 år hade dock Skottland ett system, likt Sverige idag, där vårdföretagens vinster prioriterades framför patienternas behov.

Systemet visade sig vara både ineffektivt och dyrt och därför valde man att avveckla marknadstänkandet inom vården. I gengäld byggde man upp en modell baserad på samarbete i stället för konkurrens. Anställda deltar i de beslut som rör dem och utveckling av vården sker i samverkan mellan personal, medborgare och lokala myndigheter. Inga politiska partier, inte ens det konservativa Torypartiet, förordar en tillbakagång till en privatiserad och marknadsstyrd vård.

För det andra behöver vi genomskåda den förrädiska skattesänkarpolitiken. Det är skatterna som finansierar välfärden och eftersom skatteintäkterna i år är 300 miljarder kr onormindre än år 2000 är det inte så konstigt att välfärden plågas av ständiga underskott. De allra flesta som erbjuds en skattesänkning svarar nog spontant ”ja tack”, men de politiker som kommer med erbjudandet undviker konsekvent att påminna om vem som får betala i slutändan. Mer pengar i plånboken är inte så mycket värt när inte välfärden fungerar. Är det viktigare att prioritera ökade privata förmögenheter (läs: avskaffad värnskatt, förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt) än att prioritera fler lärare och mer vårdpersonal?

För det tredje behöver vi återupprätta respekten för välfärdens hjältar, det vill säga alla de som varje dag går till jobbet för att mot alla odds bära välfärden på sina axlar. De är värda vettiga arbetsvillkor och det är deras yrkes­kompetens och engagemang som ska vara ledande i utvecklingen av välfärden, inte inhyrda konsulter i miljonklassen.   

Kom igen politiker!

Överraska oss med några riktigt fina vallöften om en hållbar välfärd. 

/////

Lars Taxén
Nätverket för
gemensam välfärd

Gunilla Andersson
Nätverket för
gemensam välfärd