Genom vreden syns hans försvar av det judiska folkets ständigt hotade existens. En ångest jag känner igen från den palestinska diasporan, som dagligen utsätts för den islamofoba och arabfientliga hets som växer i väst och samtidigt ser sitt folk bombas, fråntas sina pass och sitt enda hemland meter för meter tas över av bosättare. 

Israeler och palestinier, judar och araber som under århundraden utsatts för en enormt dödlig europeisk rasism och kolonialism, har ställts mot varandra. I en gladiatorkamp på liv och död, medan höger och vänster sitter på läktaren och väljer sida. 

Hamas utförde sitt helt ofattbara massmord precis nu, när de sista överlevande från Förintelsen lever sina allra sista dagar runt om i världen. De massakrerade och släpade iväg människor enbart på grund av att de var judar, israeler, oavsett om de var konstnärer och fredsaktivister som arbetade för samexistens, extrema Likudanhängare som tycker det är okej att Gazaborna sakta tynar bort i väntan på cancervård, utan dricksvatten och med hopplösheten i att en hög mur hindrar alla deras drömmar. 

Självklart är det inte okej att ta lagen i egna händer eller kidnappa ens den extremaste statsterroristen, men det måste förstås mot bakgrund av att utomrättsliga avrättningar och mångåriga fängelsestraff utan rättegång har blivit vardag inte bara i Palestina, utan i hela Mellanöstern. Att rättsosäkerheten som eskalerat i ”kriget” mot terrorn stärkt krafter som Hamas milismän, som formar en egen syn på rättvisa, är inte särskilt svårt att förstå. 

Men om man inte nöjer sig med att leta syndabockar, utan också vill se vad som behöver göras framåt så finns det mer man måste begripa. Först och främst att det inte är en naturlag att de mest auktoritära krafterna i världen vinner. 

Ett skäl till att det går bra för dem är nämligen att de samarbetar med varandra, i sin syn på både världen och människan. Den fascistiska regeringen i Israel och terrorsekten Hamas är två sidor av samma mynt. Eller ”tvillingstjärnor”, som Trotskij kallade Stalin och Hitler under andra världskriget. På samma sätt som Islamiska staten hämtade näring för sitt extrema våld i de högerextremas islamofobi i väst och de högerextrema hämtar näring ur Islamiska statens våld så hämtar Netanyahu näring från Hamas och vice versa. 

Israel har också haft en rent konkret relation, eller som den israeliska tidningen Haaretz skriver, en ”allians”, med Hamas. Ända sedan Netanyahu fick makten 2009 har han haft en uttalad strategi att främja Hamas – på bekostnad av den palestinska myndigheten och deras alltmer fruktlösa försök till förhandlingar. 

Ett annat skäl till att det går bra för dem är att vi andra går med på deras villkor och uppdelningar. När fascister får makten så börjar de alltid omedelbart att stärka den polarisering som är deras livsluft. I det använder de alla argument de kan: religiösa, etnorasistiska, politiska, historiska och ekonomiska för att måla en enda entydig bild av ”oss” och en annan av ”dem”, helt utan nyanser och kräver att du väljer sida i en riggad verklighetsbild. En bild där hela folkgrupper är skyldiga, ingen är neutral och där till och med spädbarn anses vara legitima måltavlor. För att ”våra” spädbarn ska få leva, måste ”de andras” dö. En logik där stöd för den ena automatiskt blir motstånd mot den andra: ”är du inte med oss är du mot oss”. 

Blockaden av Gaza måste brytas och det måste genast bli eldupphör. Det behöver vi kunna ta ställning för, utan att köpa tvillingstjärnornas förenklade avhumaniserande världsbild. För längs den vägen ligger såväl folkmord som världskrig där både israelerna och palestinierna riskerar precis allt.

Fotnot: Den här texten skrevs innan helgens offensiv i Gaza.