Anna Ardin: Hur trycker vi på nödknappen mot världens orättvisor?

Återkommande vaknar jag med en häftig inandning. I drömmen får jag ingen luft. Och jag vaknar med en känsla av en enorm stress över att jag inte nog försvarar dem som straffas för sådant de inte gjort. Hemlösa, romer, muslimer och kvinnor som tvingas leva gömda men ändå ska lämna över sina barn till de våldsamma män som hotar dem. Om inte jag protesterar mot att organisationer läggs ner utifrån falska vittnesmål, teorier som tvättats av självaste säkerhetspolisen, vem ska då göra det? Känslan av att ingen riktigt gör något, att röster tystas, att färre kan eller orkar säga rakt ut att kejsaren är naken, att fler blivit likgiltiga, eller än värre; handlingskraftiga för att skaffa sig nån liten fördel i förvirringen.

Det känns precis som den där gången när en äldre kvinna ramlade med sina taxfreevaror i rulltrappan från Finlandsfärjan framför mina ögon. Ingen vare sig tryckte på nödstopp eller hjälpte kvinnan på fötter, trots att fler och fler ramlade över henne från trappan som matade på med kroppar och väskor, som ett löpande band mot katastrofen. Folk samlades och såg förfärade på. Någon skrattade och kallade den spillda ölen för alkoholmissbruk. Nån plockade på sig nån rullande burk.