Anna Ardin: ”Bevisen” i Egyptsons avhandling borde få alla varningsklockor att ringa

En gång var jag på möte i moskén på Södermalm. Vi satt i en ring på den mjuka heltäckningsmattan och bostadsministern Mehmet Kaplan var inbjuden. Jag minns särskilt en kille som var upprörd över feminismen: har den inte gått för långt, tjejer har ju redan makten i samhället och hur kunde Mehmet, som muslim, vara feminist? Mehmet förklarade att det var just hans muslimska tro som inspirerade honom till att vara feminist, eftersom den säger att män och kvinnor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. Att vi måste kämpa för det.

En annan gång var jag på en demonstration mot Gazakriget, ett svar på bilderna på palestinska barn som hade bränts sönder i attacker med vit fosfor. På torget plockade någon fram en israelisk flagga och en tändare. Omar Mustafa var där. Omar, som lett en skolkampanj tillsammans med RFSL för att prata om lika rättigheter och antidiskriminering, en av de få som också förstår hur religion och politik hänger ihop. Han höll killen med flaggan i handen och förklarade att den israeliska staten är brutal, men att man sänder ett helt annat budskap genom att bränna flaggan. Han sa att flaggan är i det närmaste helig för många judar, och att det inte är judar vi protesterar mot.