Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-02-28 10:41

Vi lär barnen att Afrika är till för att rånas

Har ni sett spelet ”Den försvunna diamanten?” Populärt på fritids över hela landet. Spelplanen är en karta över Afrika. Det gäller att snabbt hitta diamanten “Afrikas stjärna” och föra den till Nordafrikas kust. Den som först lyckas föra ut jättediamanten vinner. På vägen kan man träffa på rånare och bli av med pengarna. Det kan också hända att man hamnar på Slavkusten. (Denna plats i Benin bytte namn för 100 år sedan. Men i spelet heter den fortfarande så.) Får man då en svart marker, måste man stå över ett kast. Spelet går alltså ut på: att man ska råna Afrika på dess diamanter, föra ut dem, men akta sig för att vara svart, då kan man bli fångad på Slavkusten. Jag vänder på spelet. Tillverkat 2013, i Kina, efter finsk förlaga, har roat och engagerat barn och vuxna i generationer.

Vad är det här, tänker jag.

Hur kan denna rest från gamla tider, denna lektion i kolonialism, få fortleva? Jag funderar på om jag ska kontakta tillverkaren, kräva att de drar in spelet. Jag ser framför mig: storm från antirasister som kräver att spelet ska dras in, motstorm från upprörda familjefäder som älskat spelet och menar att det inte är på allvar. Samma vecka köper jag tidskriften The New African. Det är Afrikas Time Magazine, säljs på vissa Pressbyråer, ett måste för alla som vet för lite om Afrika.

Det senaste numret har temat: ”Att lösa den stora gåtan: Hur ska Afrika kunna äga sina egna resurser?”

Visste ni att av Afrikas olja stannar bara 5–10 procent av profiterna kvar på kontinenten?

Visste ni att av Afrikas mineraler är det bara några få länder som lyckas få mer än 3 procent?

Visste ni att det är gas från Ekvatorialguinea som värmer upp en femtedel av alla amerikanska hem? Ändå är landet ett av jordens fattigaste. De flesta invånare i Ekvatorialguinea har inte ens tillgång till rent vatten. Landets diktator sedan 1979, Teodoro Obiang Nguema, en ”god vän” enligt USA:s regering, är en av de rikaste statscheferna i världen. Han äger över 600 miljoner dollar, och hans son lever lyxliv i Paris, där han har köpt hus med 101 rum och guldtoaletter, klockor för 4 miljoner dollar och 11 lyxbilar.

Hur ofta hör vi om detta? Hur ofta hör vi om det skamlösa rån som fortfarande pågår på Afrikas resurser, som gör att kontinenten med rikast naturresurser fortfarande är den fattigaste? När skriver våra medier om den allians mellan korrupta diktatorer och multinationella företag och regeringar? Det är snarare tvärtom: pågår det en kampanj mot en afrikansk ledare beror det ofta på att hen försökt sätta stopp för plundringen.

Visste ni att när Liberias tidigare president Charles Taylor blev åtalad i Haag för krigsbrott, fick han ett samtal från den amerikanska oljejätten Halliburton. ”Om du ger oss rättigheterna till ditt lands olja kan vi stoppa rättegången” sa de. Det var inte tomt skryt: USA:s vicepresident under tiden, Dick Cheney, kom direkt från posten som VD för Halliburton, och ägde fortfarande aktier i företaget. Halliburton erbjöd Taylor 5 procent av profiterna från oljan. Det var för lite, menade Taylor, och idag avtjänar han ett femtioårigt fängelsestraff. Poängen är inte att han skulle vara oskyldig. Poängen är att väst ofta ser mellan fingrarna med krigsbrott när de får lägga händerna på resurser.

Idag ökar den globala efterfrågan på råvaror och det talas om Afrika som den nya tillväxtkontinenten. IMF har myntat begreppet ”Africa Rising”. Och visst är det så, som Stefan Koch skriver (Dagens ETC 19/2), att bilden av Afrika som enbart en utnyttjad kontinent inte längre är entydig. Skillnaderna inom Afrika är mycket större än de inom Europa eller Sydamerika. I Tanzania och Ghana har en fungerande demokrati och reformer satt stopp för olagliga gruvor och satsat på fördelning av resurserna. I Nigeria har Afrikas rikaste man, Aliko Dangote, börjat anlägga ett raffinaderi för att Nigeria ska slippa importera sin egen olja.

Men samtidigt pågår en ny kapplöpning om Afrika. Kina har stigit fram som en storspelare på den afrikanska kontinenten. Detta skrämmer livet ur EU och USA, som är djupt oroade över att förlora sina positioner. I somras kom EU:s ”råvaruinitiativ.” Där identifieras 14 mineraler som särskilt viktiga för Europa, och alla dessa finns i Afrika. Rapporten skriver rätt ut att det gäller att ”säkra tillgång till råvarumarknader i tredjeland på samma villkor som konkurrenter.” Det vill säga: till billigast möjliga pris. Varför de inte skäms? Varför de talar så öppet? För att vi inte läser dessa rapporter. För att vi inte bryr oss.

Här ser vi dialektiken mellan bilden och verkligheten: att barn i Sverige lär sig att Afrikas resurser är till för att rånas, att vi som EU-land de facto rånar dem.

Det gäller att protestera mot bilden av Afrika som den uttrycks i spel, teckningar, serier. Men inte bara. För under tiden fortsätter den verkliga plundringen, och vi som land deltar i den. Tro inte att spelet om den försvunna diamanten är över.