Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-08-01 08:56
"Omsättningen beräknas gå upp 13 procent, till runt 14 miljarder euro i år. Men vem får dessa pengar?", skriver Kajsa Ekis Ekman. Bild: Hasse Holmberg/TT
"Omsättningen beräknas gå upp 13 procent, till runt 14 miljarder euro i år. Men vem får dessa pengar?", skriver Kajsa Ekis Ekman.

Vem tjänar på Greklandsturismen?

Krisen har inneburit att osäkra anställningar spridit sig som en löpeld i turistindustrin.

"Bravo!" tänkte jag när jag läste Maria Svelands krönika. Där berättar hon om hur härligt det är att semestra med vänner istället för med sin partner, och att hon och hennes vänner har ”dragit till en liten grekisk ö flera år i rad.”

Ja, Grekland behöver all turism de kan få just nu, familjer som kompisgäng. Turismen är det som håller ekonomin uppe, särskilt för öarna. Utan turismen skulle öarna bli tvungna att leva på fiske och jordbruk, och sommaren är också chansen för de arbetslösa. I maj åker storstädernas arbetslösa ungdomar ut till öarna och skaffar sommarjobb. En av fem greker arbetar i turistindustrin. Nu behövs inga arkeologer, journalister, kemister eller programmerare: alla byter skepnad och blir med ens servitörer, inkastare, yogalärare, massörer, diskare. Det gäller då att sadla om, glömma sin frustration över att livet bara går, ta på sig leendet och den bästa engelskan.

För sommaren betyder arbete, inget annat. Hur många av de femhundratusen svenskar som kommer hit varje år vet att de som serverar dem arbetar sju dagar i veckan, nio timmar om dagen, från maj till september? Hur många reflekterar över att det är samma personer som möter dem i baren på morgonen och på kvällen? Vad är det som gör att så många människor, medvetna på hemmaplan, inte inser att de hamnat på en plats där arbetsförhållandena med ens gått tillbaka hundra år?

Jag är på Zakynthos, en ö i det joniska havet där Odyssevs stannade till på sin resa hem till Itaka. Nu är ön full av svenskar, italienare, ryssar och britter. Man lär sig snart att se skillnaden: ryssarna klär upp sig som om det gällde livet, svenskarna går till nattklubben i badkläder och tar av sig skorna på restaurangen, italienarna verkar alltid resa i gigantiska grupper, britterna kan inte klara sig utan sina dagstidningar som finns i varje kiosk. Men de flesta har på något sätt samma ansiktsuttryck: turistens ansiktsuttryck. Detta nollställda och ändå målmedvetna: först frukost, sedan strand, sedan kiosk. Turist är konsumenten upphöjd till tio – hit kommer man för att konsumera, som om man befann sig i ingenstans, inte någonstans.

På samma sätt tar den anställde i turistindustrin på sig en mask: godmorgon, kom in, det är inte för tidigt för en öl, det är semester! Krisen har inte minskat turismen: tvärtom är detta ett mirakelår för Grekland. Omsättningen beräknas gå upp 13 procent, till runt 14 miljarder euro i år. Men vem får dessa pengar? Inte den som serverar drinkarna. Vad krisen gjort är att omfördela dessa vinster ytterligare, från de anställda till arbetsgivarna. Profitkvoten har ökat, arbetskostnaderna sjunkit.

Jag bor hemma hos en kompis från Aten som är mekaniker och jobbar på en biluthyrningsfirma. Han går upp varje morgon klockan sju och kommer inte hem förrän nio–tio på kvällen. Sju dagar i veckan. Han har knappt hunnit gå till stranden alls, och när han kommer hem dricker han en öl i jobbarkläderna, duschar och går sedan och lägger sig. När som helst kan det hända att någon hyrbil gått sönder, att någon tappat nyckeln och då måste han rycka ut – utan ob-tillägg. Så är det från maj till september, utan paus. Krisen har inneburit att osäkra anställningar spridit sig som en löpeld i turistindustrin.

Vissa hotellägare erbjuder sina anställda mat och husrum – ingen lön. Andra låter dem bo i en källare eller struntar i att betala ut lön och avskedar de anställda som klagar. Det går lätt att hitta nya. Över hälften av de som arbetar i turistsektorn arbetar utan försäkring.

En kvinna jag träffar arbetar på restaurang hela dagarna, på natten sitter hon i receptionen på ett hotell, där hon kan slumra till då och då. Kärnfamiljsnormen är ännu starkare här, men börjar verka som en ouppnåelig prinsessdröm: att skaffa barn i den här situationen är inte att tänka på. Då en av kompisarna fyller år suckar han och säger att åren känns som ett hot, varje födelsedag är som en uppfordrande ton: köp hus, gör något av ditt liv, skaffa familj!

En kväll går jag med mitt sällskap på en restaurang. Den är fullsatt, ägaren jonglerar med tallrikar och skrattar på engelska och tyska med gästerna. Och sedan vänder han sig till min grekiska vän och säger: ”Du är arbetslös? Jag ska ge dig ett råd. Gyllene Gryning är på din sida. De jobbar för dig och mig.” Innan vi hinner svara är han på väg till ett annat bord.

För att störa turisterna med misär, det har man inget för. Här gäller regeln: ju längre ner på stegen du befinner dig, desto mer måste du le! Mest ler de afrikanska migranter som säljer väskor och klockor på stranden, som säger att de är från Jamaica för att det låter trevligare, som tror att turisterna vill ha One Love, Hakuna Matata, inte berättelser från Dirkou och överfulla båtar. Men att känna skam eller inte åka på semester hjälper ingen – däremot borde svenskarna öppna ögonen och stödja de arbetare i turistindustrin som kämpar för bättre förhållanden. Det kan börja med en enkel fråga: Får ni lön på det här stället?