Ledare. Agneta Stark.

2017-03-06 03:00

Var stolt över framstegen för kvinnor – och rasande över det som återstår att göra

Arbetet för ökad jämställdhet, liksom motståndet mot ökad jämställdhet, har en färsk och vass historia också i Sverige.

Plättar eller pannkaka? Pannkaka är allra godast. Tunna frasiga pannkakor med hallonsylt och grädde.  Men plättar är kärast. De är min mormor. Hon stod vid gasspisen i stekoset, outtröttlig, och gjorde massor av plättar. Och så pressade hon en apelsin att dricka när jag var förkyld. Bara mormor gräddade plättar, och bara mormor pressade apelsin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Hon gjorde också plättbakelser – de gräddades i plättlaggen och böjdes sedan över ett träskaft så att de gungade som båtar på kakfatet. Ibland gick en kaka sönder. Då delade mormor och jag på den trasiga varma doftande kakan.

Mormor hade klänningar med vit krage som syddes fast efter tvätt med helt lite stärkelse i sista sköljvattnet, och strykning. Hon läste sagor bra, för hon hittade aldrig på utan läste precis som det stod. Det var tack vare mormors tålamod som jag kunde läsa när jag fyllde fyra. För var gång jag frågade ”vad står det där” så svarade hon. Alltid.  På väg till parken ”G-A-R-A-G-E”, ”B-L-O-M-M-O-R”. Mormor hade absolut ingen fantasi. Hon berättade världens tristaste hitte-på-sagor om barn som plockade bär i skogen. 

Farmor var glamorös. Plättar fanns inte i hennes värld. Hon rökte cigarretter, och när hon diskade, med turkosfärgade diskhandskar, höll hon cigarretten med en klädnypa. Det var hon ensam om att göra i mitt liv, både då och nu. Farmor var rolig, och konstig för hon blev tidigt dement. Hon skrattade hest och lät som en höna. Hon hade alltid smycken, oftast en tunn kedja med små pärlor och en liten sköldpadda med ryggskal av en knölig pärla, som var magisk.

Att farmor tidigt blev dement, fast det hette inte dement i min barndom, kan ha haft att göra med att hon var helt utsliten. I sexårsåldern sattes hon i Stockholmsoperans balettskola och var med i kvällsföreställningar, kom hem vid midnatt och skulle sedan upp till skolan i vanlig tid. Hon tjänade pengar till familjen redan i sjuårsåldern. Dansundervisningen var inte anpassad efter växande barn, och hennes kropp tog skada av sömnbrist och hård träning. Hennes lillasyster, som också dansade, dog ung i tuberkulos. Alla flickor som delade samma lilla omklädningsrum på operan fick tuberkulos. 

Farmor hade fantasi och berättade om saker som kanske hade hänt, det gjorde inget om det blev fel tyckte jag. Och så hade jag nog farmors näsa.

Mormor manglade och syltade och lade lutfisken i sin lut. På Annadagen. 

Farmor satt i en fåtölj och rökte och var väldigt rädd för sin egen mamma som var urgammal och låg i en hög säng på ett hem, och väste elaka saker. Det hade hon alltid gjort, ja inte legat i en säng då, utan väst elaka saker. Om henne sa min farfar: ”Det är en planta som fan inte har glömt att vattna!”

Efter år 1884 gällde att ogift kvinna blev myndig vid 21 års ålder, men om hon gifte sig blev maken hennes förmyndare, och hon förlorade rätten att besluta om sina egna angelägenheter. Mormor hann vara myndig i sju år innan hon gifte sig, och farmor i bara två år. Men sedan blev de myndiga igen år 1921, för då ändrades lagen så att också gifta kvinnor hade rätt att besluta om sina egna liv. 

Mormor var 36 år gammal och farmor 31 när de första gången kunde rösta i allmänna val. Jag vet inte om någon av dem röstade i det där första valet.

Mormors skilsmässa vid mitten av 1920-talet talade hon aldrig om. Skilsmässor var ovanliga och ansågs skandalösa, färre än 1 800 par skildes varje år vid den tiden i hela Sverige. 

Mormors bror skötte hennes ekonomi, han hade en stor hemsk och hoppig pudel, bullrig röst och han spelade piano så att det dånade. Mormor och han grälade alltid. Sedan drack de kaffe. 

Varken min mormor eller min farmor hade någonsin hand om sina egna ekonomiska angelägenheter. Det var inte så konstigt. De hade båda först blivit myndiga, sedan omyndiga och därpå, när de var på väg mot 40 år, myndiga igen. Det var förmodligen inte lätt att lära om.

Mitt liv är mycket olikt deras liv. Jag har nog farmors näsa, och på höger hand har jag hennes ring, med en agat som ser ut som nyponsoppa med ett stråk grädde. Hennes favoritopera är också min. Jag drar lakan i tvättstugan just så som mormor lärde mig. Manglade lakan är en njutning också i min familj. Men jag krusar aldrig örngottsband med smörkniv. 

När jag själv på 1960-talet började studera juridik, och sedan ekonomi, hade jag inte rätt till studiemedel, eftersom jag var gift med en förvärvsarbetande man. Istället fick han ett ”hemmamakeavdrag” på skatten. Några egna pengar hade jag alltså inte som student. Det är en erfarenhet jag gärna hade varit utan. Men den gav onekligen extra skjuts åt mitt intresse för jämställdhetsfrågorna i juridik och ekonomi. Och från min första lön har jag haft min egen ekonomi i ett stadigt grepp.

Kvinnodagen 8 mars 2017 finns det all anledning att samtidigt vara stolt över framstegen för kvinnor, tacksam mot de kvinnor och män som gjort framstegen möjliga, och rasande över allt det som ännu återstår att göra. Arbetet för ökad jämställdhet, liksom motståndet mot ökad jämställdhet, har en färsk och vass historia också i Sverige. 

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.