Ledare. Göran Greider.

2015-01-28 04:04

Ta Syrizas utmaning på allvar

Jag skulle av hela mitt hjärta nu önska att den europeiska vänstern, den europeiska socialdemokratin och den europeiska fackliga rörelsen nu griper chansen och säger det självklara: Vi stöder Syrizas krav på skuldavskrivning!

Det första man bör göra som svensk medborgare när man skriver om det grekiska valet är att grundligt tacka svenska folket för att det hade modet att säga nej till euron hösten 2003. I efterhand framstår det där överraskande folkomröstningsresultatet som en hjärtlig men långväga hälsning till det grekiska folk som nu haft modet att rösta fram vänsterkoalitionen Syriza till makten. Svenska folket behöll då, 2003, sitt förnuft, trots att praktiskt taget hela det politiska och ekonomiska etablissemanget varnade för ett Nej; det skulle störta nationen ner i kriser och lämna oss i ett närmast existentiellt utanförskap.

Sex år senare fick det grekiska folket smaka på vad eurosystemet i värsta fall kan innebära. Finanskrisen året innan hade fått världsekonomin att stanna av och detta i kombination med ett eurosystem som saknar all flexibilitet, störtade landet ner i djupaste kris och direkt misär.

En valuta och en ränta för ett så enormt område, med så många olikartade ekonomier som Europas, som aldrig samtidigt befinner sig i samma konjunkturfas – det skapar ändlösa spänningar. Euron har således lett till att den tyska ekonomin i åratal har kunnat skörda enorma framgångar, tack vare att dess exportindustri kunnat segla under en för tysk del mycket billig euro. Hade Tyskland haft en egen valuta skulle den sedan länge varit skyhögt värderad – och därmed hade Tyskland inte kunnat kapa åt sig av de europeiska rikedomarna.

Många på den borgerliga kanten, både i Sverige och i andra europeiska länder, skyllde genast den grekiska krisen på den övergenerösa välfärd som ett korrupt politiskt system skapat. Att grekisk politik var korrupt är glasklart. Men några särskilt övergenerösa välfärdssystem fanns inte. Huvudproblemet har hela tiden varit att den grekiska ekonomin tvingades bli fånge i euron. Den amerikanske ekonomen Paul Krugman har träffande talat om ”helleniseringen” av europroblemet – d.v.s. att krisen i Grekland enbart skyllts på lata och fuskande greker, när i själva verket euron i sig var och är det stora systemfelet.

Nu har Syriza vunnit valet. Visserligen får Alexis Tsipras parti ingen egen majoritet. Men de grekiska väljarna har reagerat realistiskt och rationellt. Det orealistiska här är de drakoniska, direkt antihumana sparprogram som grekerna utsatts för under trycket av trojkan. Det har lett till massiv arbetslöshet, och att miljoner människor står helt utan framtidstro. Ett nazistiskt parti har stampats fram ur marken. Missnöjet är enormt. Men det är svårt att se annat än att massröstandet på Syriza är ett utslag av konstruktivt missnöje. Ty det ställer frågan om den ekonomiska politiken på sin spets, inte bara i Grekland utan över hela Europa.

Jag hörde på måndagsmorgonen den svenska finansministern Magdalena Andersson intervjuas om Syrizas valseger. Hon lät trygg. Jag gillar henne. Men plötsligt tycktes en avgrund öppna sig i intervjun. Hon sa nämligen på frågan om Syriza verkligen skulle kunna genomföra några reformer, att det viktiga är att de ”finansieras”. Finansieras? Det är som att säga till en utfattig student i ett utfattigt land att – ta gärna studielån, men se först till att spara ihop till studielånet. Annars kan du inte studera.

Och när Europeiska centralbanken i förra veckan gick ut med det gigantiska stimulanspaket som kallas för kvantitativa lättnader (stödköp av statsobligationer), ja då kan med några knapptryckningar 60 miljarder euro per månad plockas fram ur tomma intet. Pengar som nyss inte fanns, men som finns när politiken är den rätta. Den europeiska centralbankens program tror jag är bra, även om det helt saknar fördelningspolitisk profil och trots att det som verkligen skulle behövas är något annat: ett slut på den finanspolitiska åtstramning som gör att deflation och massarbetslöshet hemsöker Europa.

Det är för övrigt något av en historisk ironi att just det konservativa Tyskland – inklusive de tyska socialdemokraterna – så starkt motsätter sig nedskrivningar av den gigantiska grekiska statsskulden. Tyskland under tjugotalet föll ner i kaos på grund av segrarmakternas krav på krigsskadestånd. Keynes varnade så gott han kunde för den kontraproduktiva hämndlystnaden. Först efter andra världskrigets förödelse, i början av femtiotalet, fick Tyskland en skuldavskrivning som delvis möjliggjorde det som kallades för det västtyska ekonomiska undret.

Jag skulle av hela mitt hjärta nu önska att den europeiska vänstern, den europeiska socialdemokratin och den europeiska fackliga rörelsen nu griper chansen och säger det självklara: Vi stöder Syrizas krav på skuldavskrivning! Och ge en kommande grekisk regering möjligheten att underbalansera statsbudgeten.

Det mest rationella för Europa nu vore naturligtvis att en långsam och metodisk nedmontering av den monetära unionen och euron inleds. Men det kan man bara drömma om. Syriza orkar inte ens drömma om det. Något sådant lär inte ske förrän eventuellt en mycket större ekonomi än den grekiska hamnar i lika fritt fall. Men europeiska socialdemokrater, vänsterledare och fackliga ledare bör nu ställa sig upp och säga: den åtstramningspolitik som tvingat det grekiska folket ner på knä är inte rationell, inte för någon. Den är direkt livsfarlig och måste upphöra.