Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-09-19 08:36

Rikta ilskan uppåt – inte nedåt, inte sidledes

Mänsklighetens förbannelse är att vi alltid blir arga på det vi ser framför oss, och inte på orsaken till det vi ser. Det är därför folk irriteras av tiggaren och inte av den som skapat fattigdomen.

En man kommer in på tåget, ser en annan man sitta på hans plats och ryter ”Nu får du flytta på dig!” Inget hej, inget ursäkta, inget ”kanske det har blivit ett missförstånd”. Han beordrar den andre utan omsvep: ”Flytta på dig!”

Det är uppenbart att han njuter av att få jävlas med någon.

Sen kommer konduktören: ”Har det blivit något fel?”

Då byter mannen attityd, genast kommer trevligheten fram: ”Ja, det är så att jag gärna skulle vilja ha min plats, jag har bokat den speciellt därför att jag tycker liksom om att sitta vid fönstret, men om det inte går så ...”

Vad var det som gav honom känslan att han hade rätt att strunta i artigheten mot den förste mannen? Kanske att denne var mörkare än honom själv, medan konduktören var ljusare.

Man ser det överallt. Hur människor slickar uppåt och sparkar nedåt. Vi gör det allihop utan att tänka efter. Sverige har blivit ett rövslickarsamhälle – man ska återigen säga ”ni” och vara artig uppåt, trevlig och städad, sen tar man ut sin frustration på någon som står under en. Den ljusare skäller ut den mörkare, den som har uppehållstillstånd ser ner på den nyanlände, tanter med krycka slår dem i huvudet på tiggare, de äldre skäller ut de yngre i tvättstugan, som sedan skäller ut sina barn, de välklädda trackar de som handlar på Lidl. Aldrig tvärtom. Den nya grejen är att försöka skapa gemenskap med okända genom att tillsammans klaga på romerna. Nagel­terapeuten jag går till sa nyligen att romer, de släpper jag inte in, även om de har pengar kommer de inte över tröskeln här. Sedan började hon tala om hur förföljd hon själv varit som jude. Det gäller att rädda sig den som kan, ta skit, svälj och och skit ut det på någon annan.

Utan att förenkla diskussionen om hur fascism skapas (mer om detta i senare texter) är en aspekt av fascismen att den förheligar och gör ideologi av attityden ”slicka uppåt, sparka neråt”.

När Gyllene gryning kom in i riksdagen i Grekland för två år sedan hade de 6,9 procent av rösterna. Minns ni uppståndelsen? DN:s Emanuel Karlsten skrev: ”Så ont att förstå. Att sådan utstuderad ondska, främlingsfientlighet får ta plats i ett land så nära oss. Hur går det till?”

I söndags fick ett parti med rötter i nazismen 13 procent i det svenska valet, trots att vi inte har tillnärmelsevis så stor arbetslöshet eller fattigdom som Grekland. Gyllene gryning är nu inte alls samma sak som SD, men det finns en stor likhet mellan den situation och samhällsdebatt som rådde i Grekland och Sverige före valen.

Det är att den samhälleliga ilskan i båda fallen har riktats nedåt istället för uppåt.

När människor i Grekland hade protesterat mot trojkan i två år utan att få gehör, började ilskan ta en annan väg. Med ens var det inte överheten som anklagades, utan den papperslöse, den som rotade i soporna, romerna som spelade dragspel.

Varför? För att makten visade sig omöjlig att rå på och dessutom hade tagits över av en anonym teknokrat som inte gav intervjuer. Men den papperslöse fanns där, mitt på gatan, fullt synlig. Exakt samma sak i Sverige, där valdebatten handlat mycket om tiggare och flyktingar, och knappt något om den ekonomiska eliten.

Jag har länge tänkt på att mänsklighetens förbannelse är att vi alltid blir arga på det vi ser framför oss, och inte på orsaken till det vi ser. Det är därför folk irriteras av tiggaren och inte av den som skapat fattigdomen. Tiggaren syns, den som skapat fattigdomen syns inte. Det är därför vi skäller ut receptionisten, dörrvakten, telefonförsäljaren, och inte deras chefer. Den som meddelar oss att nej, fakturan kommer inte avskrivas, nej, du kommer inte in här, nej, din telefon kommer inte att lagas förrän nästa månad, får ta vår ilska. Det hjälper inte att hen säger ”Det är inte jag som bestämt det här”. För chefen som tagit beslutet går inte att tala med. Det är därför antifascister demonstrerar mot svennerasisten och inte mot de oljebolag som suger ut Afrika och de EU-lobbyister som skapat Fort Europa. Svennerasisten står med flagga på gatan och ropar ”här är jag” – det gör inte vapenfabrikanten. Det är därför svennerasisten hatar kulturskribenten, för hen syns i tidningarna – det gör inte kapitalisten som äger dem. Att sparka nedåt löser dock aldrg några problem. Tiggaren blir exempelvis inte mindre fattig för att hon får en krycka i huvudet.

Som vänster måste vår uppgift vara att rikta ilskan uppåt. Inte nedåt, inte sidledes. Vårt budskap måste vara: Det är dags att be att få tala med chefen! För detta krävs att vi gör makten synlig. Ge riskkapitalisterna namn och ansikten. Synliggör EU-lobbyisterna. Publicera listor på dem och vad de gör. Vilka äger Sverige? Vilka tillhör den femtedel som äger merparten av alla resurser? På vilket sätt påverkar deras beslut vårt samhälle? Innan detta blir lika konkret som tiggaren på gatan kommer frustrationen att riktas neråt, inte uppåt.