Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-07-04 10:06

Revolutionärerna som bytte sida

Den som inte är röd när hen är ung har inget hjärta. Den som inte är blå när hen är gammal har ingen hjärna.” Denna fras, alla överseende högstadielärares favoritfras, retade livet ur mig när jag var yngre. Och samtidigt skrämde den mig: Tänk om det var så? Men hur skulle det gå till – var det en gradvis process eller vaknade man plötsligt och insåg att man var höger? Kunde man göra något åt det eller var man ohjälpligt indragen i en ström som fick en att i hemlighet beundra kungen, Gud och H&M:s ägare, tills man exploderade inombords?

Många är de som börjat som marxister för att sedan bli ultrakonservativa och jag läste deras berättelser med fascination. David Horowitz, Göran Skytte, Mauricio Rojas – nästan alla var de män, flera av dem kom från en välbärgad bakgrund från början, rycktes med av tidens uppror och nästan alla bytte de sida ungefär när muren föll. Denna universella fras visade sig vara mycket specifik: en klass, köns- och generationsfråga. Få kvinnor från grupp 8-rörelsen har bytt sida och kommit ut som patriarkatets anhängare. Ofta rörde det sig om män som, efter några hetsiga ungdomliga år, återvände till sin hemvist.

Just nu läser jag nobelpristagaren Mario Vargas Llosas självbiografi El pez en el agua. Vargas Llosa är ännu ett typexempel på denna omvändelse. Uppvuxen med auktoritär far, duktig i skolan, de första sexuella erfarenheterna på bordell (åh, minns han nostalgiskt, dessa goda tider när sex fortfarande var mystiskt och inte, som nu, något man kan ha med flickvänner hur som helst) samtidigt som de vita flickorna fick kärleksdikter och bara hölls i hand. I det intellektuella klimat som rådde i Peru under Odrías diktatur var det en självklarhet att bli revolutionär och det blev också Vargas Llosa. På universitetet ingick han i en hemlig cell som ville göra revolution men var mest upptagna med att debattera om de skulle använda pseudonym eller riktiga namn – vilket var mest korrekt? Och naturligtvis var Vargas Llosa själv en av de mest brinnande, för så är det ofta, det är de mest dogmatiska som byter sida och som sedan, likt före detta kedjerökare, börjar hata sin före detta identitet. Ofta har de dock kvar samma fiende: socialdemokratin, i Vargas Llosas fall APRA-partiet – som de först avskyr i form av sell-outs till kapitalet och sedan i form av förtäckta kommunister.
Och så en dag tar Vargas Llosa steget. Med ens grundar han ett liberalt parti i Friedmans och Hayeks anda, med främsta mål att låta bankerna bli kvar i privata händer. Han, som aldrig ägt någon bank eller känt någon som gjort det, sätter nu igång med en rasande kampanj emot förstatligandet av finanskapitalet. Vad fick honom att göra det? Det började med ett tvivel. Den litteratur som kommunisterna hyllade var helt enkelt dålig. Den var klichéartad, stereotyp, de fattiga var alltid goda, de rika onda, och när han kritiserar den blir han kallad proletariatets fiende. Från detta är det ett steg i taget och han hamnar till slut i kapitalets händer – trots att han egentligen är helt ointresserad av banker.

Det skulle vara lätt att avfärda dessa personer som vita överklassmän av marginell betydelse. För lätt! Men nej – visst är våra åsikter situerade, som Donna Haraway förtjänstfullt visat, men inte bara – det finns alltid något universiellt i människan som går utöver identiteter: all litteratur och musik skulle vara omöjlig annars. Frågan är: vad är ideologi? Å ena sidan är ideologin aldrig oberoende av samhället. Den är alltid sekundär, alltid ett resultat av den materiella strukturen. Å andra sidan får ideologierna, när de väl utvecklats, ett eget liv och egna institutioner, som visar sig envist livaktiga. De utvecklar också sina egna temperament, som inte alls behöver ha med själva tankarna att göra.
Den socialdemokratiska själen är praktisk och kompromissvillig. Först lägger man förslag på reformer, sedan kommer man på teorin bakom. Vänstersjälen är övertygad och passionerad, det är allt eller inget, nu eller aldrig, rätt eller fel. Högerpersonligheten är också delad: det finns den reifierade, konservativa själen som gör fetischer av det bestående, av adel, familjer och ting – och sen den nyliberala, som är sportig, käck och fördomsfri.
Tragiskt är att många av ”sidbytarna” inte revolterar mot vänsterns idé i sig, utan mot vänsterns temperament. I liberalismen finner de luft, frihet, allt vad de saknade hos vänstern. Och råkar bli nyttiga idioter åt ett kapital de har föga att göra med. Den rörelse som kan föra fram idéer om ekonomisk jämlikhet utan att binda sig till ett temperament – är det morgondagens vänster? Eller är det så att utan det drastiska, utan känslan av nu eller aldrig, försvinner det som är vänsterns själva själ?