Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-11-14 06:45

Rent vatten kan bli framtidens olja

Världens konflikter kan komma att förflyttas från oljeproducenter till de länder som sitter på vattentillgångar. Var finns de? Enligt många bedömare just här.

På Dubais flygplats finns en bar där alla tidszoner existerar samtidigt. Solens gång utanför är betydelselös, alla kommer någonstans ifrån och ska någonstans. Ett slags permanent transittillstånd. Någon äter frukost, bredvid sitter ett australiensiskt gäng som just börjat förfesta och beställer in drinkar. Lite längre bort äter en ensam resenär sin lunch. En engelsman sitter i baren och kastar ett öga på tv:n. Vi börjar prata. Han heter Craig, är på väg hem från Irak där han arbetar med säkerhet åt BP. Han är livvakt och ser till att British Petroleums fält inte attackeras.

”Är du inte rädd då, med IS och allt?” frågar jag.

”Nej, jag arbetar i Rumaila, i södra Irak, där finns ingen IS. Visst skär de ner på personal nu, hälften av BP:s anställda har åkt hem efter att en kines blev kidnappad, men säkerhetsvakter måste de ha i vilket fall som helst. Själv är jag van. Jag var med och invaderade Irak 2003.”

”Jag var emot det där kriget”, säger jag.

”Ja det är klart! Det var jag med. Det hela var en stor bluff. Alla vi visste att Irak inte hade några massförstörelsevapen. Den enda orsaken var att Saddam Hussein började ta betalt för oljan i euro, det ville inte jänkarna och inte vi heller.”

”Så ni visste det hela tiden?”

”Vi visste det i alla fall, våra överordnade visste det, men vad ska man göra? Det var ett jobb och det betalade bra.”

”Såg du inte många dö?”

”Jo. Men sånt är livet. Då tänker man bara att tur att det inte var jag.”

Craig dricker upp ölen, säger att australiensare är det värsta han vet, och går mot sitt flyg. En av alla dessa människor som arbetar med att säkerställa västs tillgång till olja och som har fatalismen som sitt främsta arbetsredskap. Fältet som han skyddar med sitt liv, Rumaila, producerar näst mest olja i hela världen.

Rumaila har varit en viktig bricka både i Kuwaitkriget och USA:s invasion av Irak. Det var bland annat därför att Saddam Hussein misstänkte att Kuwait borrade efter olja på fältet som han beslöt att invadera Kuwait. Fältet ägs fortfarande av den irakiska staten, men drivs av BP och det kinesiska företaget CNPC. BP får 47,6 procent av intäkterna, CNPC får 46,4 procent och Irak får bara 6 procent av vinsterna. Samma BP förnekade 2003 att de hade några som helst strategiska intressen i Irak och Tony Blair avfärdade intresset som ”absurt”: ”Det är inte oljan vi är oroliga över, utan Saddams vapen.” För två år sedan släpptes dokument från brittiska utrikesdepartementet som bekräftar att samtal hölls mellan regeringen och BP under 2002. Där står: ”Irak innebär stora oljeutsikter. BP är desperata att komma in där och angelägna om att politiska överenskommelser inte ska neka dem möjlighet att konkurrera. Den långsiktiga potentialen är enorm.”

Elva år senare är oljetillförseln och BP:s intressen säkrade, tack vare Craig och hans kollegor. Men hundra tusentals irakier har dött och landet har slagits i spillror. Tortyr, bomber och sanktioner gav en grogrund för al-Qaida som senare ersattes av det mycket brutalare IS. Shora Esmailian skrev i Dagens ETC i somras att orsakerna till IS framväxt inte är desamma i Syrien och Irak. I Syrien, skriver hon, är IS ”kontrarevolutionens ansikte” och en effekt av det misslyckade och ensamma upproret mot Assad. Det vill säga, en effekt av att väst inte invaderade, medan i Irak är det en orsak av USA:s invasion, som förvandlat landet till ”ett ruinlandskap” med en söndersliten statsbildning. Hon tvekar inte att kalla IS för en fascistisk rörelse, och som alla fascistiska rörelser uppstår de i sönderfallande samhällen.

För att förstå samtidens konflikter måste man ta med oljan i beräkningarna. Oljan är världens mest använda energiråvara, en resurs som är helt nödvändig för den samtida kapitalismen och det bränsle som driver 91 procent av transporterna. Det är idag omöjligt att tänka sig en värld utan olja där handeln och resandet sker i samma takt.

Länder som har olja kantas i regel av konflikter och invasioner, och häri ligger utan tvekan anledningen till att Venezuelas vänsterregringar är så mycket intressantare för väst än Bolivias eller Ecuadors. Men kring oljan finns också en mängd konspirationsteorier. En populär sådan under Irakkriget var att USA ville ha ”billig olja” när det i själva verket är höga oljepriser som bolagen vill se. Idag är de lägre än på mycket länge, vilket gör att peak oil-förnekarna har fått luft igen. Wall Street Journal avfärdade nyligen peak oil (teorin om att oljan snart kommer att ta slut) som en myt. Men som oljeanalytikern Gail Tverberg skriver på bloggen ”Our finite world”, är inte frågan om oljeresurserna är ändliga eller oändliga. Naturligtvis är de ändliga, även om peak oil-förespråkarna kan ha haft fel i sina tidangivelser. Oljan kommer kanske inte att ta slut, men bli så dyr att utvinna att kostnaden överstiger vinsterna.

Men i en värld där klimatkrisen galopperar, kan det vara andra resurser som blir en bristvara. Som rent dricksvatten. Torka kommer att prägla stora delar av världen, varvat med översvämningar och höjd havsnivå i andra.

Den geopolitiska konfliktzonen kan komma att förflyttas från oljeproducenter till de länder som sitter på vattentillgångar. Var finns de? Enligt många bedömare just här. Norra Europa. Kanske kommer Craig, tungt beväpnad, stå och hålla vakt utanför vattenreserver i Sverige åt något multinationellt företag. Medan gerillagrupper, konkurrerande nationer och törstiga människor desperat försöker få tag på en droppe rent vatten.