Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-06-13 08:27

Rapport från maktmännens slutna möte

Jag bevittnar, om inte nyliberalismens död, så i alla fall en nyliberals död: samma person som sade som ung att "om jag blev statsminister skulle jag inte göra ett jota" erkänner nu att sänker man skatten och släpper bankerna lösa, så blir det kaos.

Vad säger borgarna och bankerna till varandra när ingen annan lyssnar? Jo, det ska ni få höra, för här kommer en rapport från andra sidan järnridån. Närmare bestämt från en sal på hotell Hilton, där hundra bankdirektörer och finansanalytiker, Anders Borg, Peter Norman och Gunnar Hökmark träffades på den stora bankdagen. Efter finanskrisen möts de varje år på inbjudan av Dagens Industri och diskuterar bankernas framtid. Vem som helst kan inte komma in – att delta kostar över fyratusen kronor för en dag. Undertecknad har lyckats få en pressbiljett, men istället för frilansjournalist har arrangörerna skrivit ”fritidsjournalist” på min bricka. Här sitter alltså denna fritidsjournalist och blickar ut över ett hav av halvmånar i kostym.

Jag hade trott att det skulle råda en hö-hö-stämning. Trots allt ökar vinsterna, de fyra svenska storbankerna kommer tillsammans att göra en nettovinst på 81 miljarder kronor i år. Hela 40 procent av storbolagsvinsterna finns i banksektorn. Och man har ju hört att Anders Borg då och då skäller på bankerna och kallar dem giriga, men det är nog mest ett spel för gallerierna, har jag tänkt.

Istället får jag höra det jag minst av allt förväntade mig. Här säger ingen att krisen berodde på lata arbetare, pensionsålder eller offentlig sektor. Nej – alla är eniga: det var bankernas fel. De lånade ut för mycket och hade för lite i kassan. Krisen berodde på ”illa skött bankhantering” säger Anders Borg. ”Avsaknaden av regler har ett pris, som vi sett” säger Finansinspektionen. Jag kan inte tro mina öron. Anders Borg, Gunnar Hökmark, de moderater som hetsat som mest mot Grekland, som spritt lögner om pensionsåldrar och sagt att krisen är arbetarnas fel! Nej, sånt säger de tydligen bara i tidningarna, till vanliga människor. Anders Borg fortsätter: ”Sverige klarade krisen för att vi hade goda skatteintäkter och en stram ordning för bankerna!” Jag bevittnar, om inte nyliberalismens död, så i alla fall en nyliberals död: samma person som sade som ung att ”om jag blev statsminister skulle jag inte göra ett jota” erkänner nu att sänker man skatten och släpper bankerna lösa, så blir det kaos.

Nu stundar nya tider. EU är på väg att införa över fyrtio regler för bankerna och Sverige följer efter. Nu ska man inte få låna ut hur mycket som helst längre. Kapitaltäckningskraven ska skärpas. För varje hundralapp en bank lånar ut, kommer den att behöva ha 16 kronor och 40 öre. Förr kunde det finnas banker som hade två-tre kronor för varje hundring de lånade ut. ”De bankerna finns inte kvar idag”, sägs det varnande från scenen. Det hörs några muttranden här och var. Nordeas vd tycker att det hela är lite att ta i. ”Kanske kommer historien visa att det här var året då vi slutade låna ut över huvudtaget.”

Hur ska man tolka allt detta? Har alliansen verkligen blivit sossar på riktigt? Är laissez-faire-kapitalismen död och Keynes återuppstånden? Nej, naturligtvis inte. Dessa regleringar handlar inte om att återföra vinsterna till folket eller att fördela välståndet lika. Vad det handlar om är att kapitalismen, för att kunna undvika att krascha och gå under, behöver vissa regler. Det är den eviga motsägelsen: släpper man kapitalismen helt fri, kommer den att undergräva sig själv. Tillåter man banker att låna ut hur mycket som helst utan att behöva ha några pengar – att i praktiken skapa pengar – kommer de naturligtvis att göra det. Tillåter man dem att ta ut hur höga bonusar som helst kommer de att göra det. Här har vi en motsättning det sällan talas om: den mellan kapitalismen som system och den härskande kapitalistklassen. En härskande kapitalistklass som tillåts göra vad som helst förstör på sikt hela systemet: de berikar sig själva mer och mer, låter hela ekonomin förfalla och till slut går de också under. Naturligtvis hade det varit smartare att tänka långsiktigt, men den som inte jagar de stora vinsterna slås ut i konkurrensen.

Därför behöver kapitalet sina politiska representanter, som alltså ser till att kapitalismen överlever på lång sikt och inte bara till nästa kvartal. Och bortsett från några enstaka grymtningar så instämmer bankdirektörerna med regleringarna. För tio år sedan var de övermodiga, nu sitter här en posttraumatiserad skara som vet att de kom undan med blotta förskräckelsen. De vet att reglerna är till för deras eget bästa. Och Nordeas vd behöver inte klaga. Den dag han slutar på jobbet kommer han att få över hundra miljoner i pension.

Nästa kris väntar redan runt hörnet. ”Någongång runt 2018 smäller det till” säger Anders Borg: Sverige, med sin ”stora banksektor och höga utlåning, är en bankkris ifrån krisprogram” likt de Sydeuropa haft, och ”vi måste förbereda oss på tuffa tider.” Detta säger han inte heller till folket. I valrörelsen talar han tvärtom om hur bra ekonomin kommer gå just 2018, vilket överskott Sverige kommer att ha då. Att det kommer en kris, det får bara bankerna veta.