Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-02-14 06:36

Politikerna lovar Yes we can – men de kan inte

Håller Frankrike på att få sin egen variant av Tea Party-rörelsen? Eller hur ska man tolka det som händer? För två veckor sedan exploderade Paris i en ”Ilskans dag”. Tusentals, kanske 100 000 personer marscherade i en demonstration som måste ha varit bland de underligaste allianser som skådats i Frankrike. Där fanns euroskeptiker, monarkister, där fanns lantbrukarna och arbetarna i de Röda baskrarna, motståndare till samkönade äktenskap, motståndare till vindkraft, föräldrar som protesterade mot nedskärningar i skolan, arbetslösa, Arga katoliker och sympatisörer till den censurhotade komikern Dieudonné. Det som förenar alla dessa grupper är ilskan mot François Hollande. Den socialistiske presidenten måste avgå, skriker de. Han kan ägna sig åt sina flickvänner istället!

I demon går också de nakna mansrättsaktivisterna i Hommen. (Vars poäng är att de är riktiga män, men på videon från demon ser man att de rusar in och tar skydd under ett tak så fort det börjar regna.) Det ser komiskt ut när en grupp arga, nakna män trycker ihop sig för att undvika regnet. Men i nästa sekund isar det i mig, när jag hör vad de fascistiska grupperna skanderar: ”Vi hör minsann ingen sjunga Clément Meric!” Ramsan brukar sjungas på fotbollsmatcher när det andra laget förlorat. Men Clément Meric är inget förlorande fotbollslag. Den 18-årige antifascisten misshandlades till döds av nassar förra året. Triumfatoriskt hyllar de mordet på honom. De skrattar bakom sin banderoll med solkors och ingen invänder. Bredvid står välklädda katoliker, män med slips, elegant klädda damer.

Reaktionen är här. Så här ser den ut.

Det har tagit två år för den franska reaktionen att formera sig. Så lång tid har det gått sedan drygt hälften av fransmännen, trötta på Sarkozy, gjorde en sväng åt vänster och valde in Hollande. Precis som Tea Party-rörelsen började missnöjet med skatterna. Skådisen Gérard Depardieu blev rysk medborgare i protest mot miljonärsskatten och gjorde stor show av det hela. Sedan kom det samkönade äktenskapet. Kärnfamiljens försvarare var ute och demonstrerade i månader. Sedan kom miljölagar, arbetsgivaravgifter. Och arbetslösheten ligger kvar på elva procent.

Reaktionen måste förstås både psykologiskt och ekonomiskt. Å ena sidan är den en moralisk indignation över ”samtidens dekadens.” Där finns de som är livrädda för förändringar. De tror verkligen att deras älskade Frankrike är på väg att förfalla helt, de ser tecken överallt: muslimerna tar över, homosexuella gifter sig, ingen är artig längre, feministerna har infiltrerat staten och snart är familjen ett minne blott! För dessa personer är inte pengarna huvudsaken, det är känslorna. De befinner sig i ett tillstånd av verklig panik.

Men de moraliskt indignerade kan aldrig ensamma bli en folkrörelse. Moralisk upprördhet över förändringar som inte har med en själv att göra varar sällan länge. I längden orkar man inte bry sig om ifall några vindkraftverk sätts upp, om två män har gått till stadshuset och bytt ringar eller inte. Tiden går, sedan vänjer de flesta sig. Det är när den moraliska indignationen möter – och förenar sig med – den ekonomiska utsattheten, som det hela tar fart. Om arbetslösheten samtidigt växer, om industrierna flyttar, om folk får svårt att klara sig. Reaktionens giftiga gnista uppstår när de här två grupperna förenas. De som är ekonomiskt utsatta på botten och de moraliskt indignerade i samhällets topp.

Och nu kommer vi till själva poängen.

Varför uppstod reaktionen i USA under Obama? Varför uppstår den i Frankrike under Hollande?

Hur kommer det sig att länder som först röstar ­vänsterut med en övertygande majoritet, plötsligt ­exploderar i rabiat ilska mot sina regeringar?

Jo, det är ett tecken på politikens omöjlighet idag. Trots att människor röstar in progressiva, sociala partier, klarar de inte av att förändra särskilt mycket. Deras händer är bakbundna. Det är kapitalet som har den avgörande makten. Politikerna lovar ”Yes we can”, men de kan inte. För att kunna göra verkliga förändringar måste politiken ta makten över ekonomin. Då krävs det mer än små höjningar av tak i a-kassor och att inrätta innovationsråd. Precis detta är socialdemokratins dilemma och precis detta kommer att bli problemet här i Sverige om vi får ett regeringsbyte nästa val. Om de sociala, reformistiska partierna inte klarar av att förbättra situationen, kommer människors hopp att övergå i besvikelse. Och då kommer reaktionen som ett brev på posten.