Ledare. Birger Schlaug.

2017-02-14 03:00

Obstinata miljöpartister kan stoppa rödgrönt svek

Jag tror att den rödgröna politiska eliten darrar för att den saknar tillit till sina värderingar. Låt oss stärka denna tillit genom att uppmana till mod. Och ansvarstagande.

Regeringen, den som kallar sig rödgrön, har börjar darra. Det gäller frågan om vinster i välfärden. Huruvida man darrar av rädsla eller av euforisk upphetsning är däremot oklart. Kanske är det en blandning av båda. Rädsla för att inte stå emot den lobbying som särintressen har sjösatt för att försvara vinstuttag från välfärden. Eufori för att man ser möjlighet att locka in Centerpartiet och Liberalerna i en kommande koalition efter nästa val.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Utgångpunkterna är två: Ilmar Reepalus välfärdsutredning med syfte att hjälpligt begränsa vinstuttag. Och den dåliga stämning som uppstod genom Anna Kinberg Batras utspel om samarbete med Sverigedemokraterna. 

Att Stefan Löfven och Gustav Fridolin hellre samarbetar högerut än gör sig beroende av Vänsterpartiet är ingen hemlighet. Att socialdemokratiska kongresser gärna följer sina ledare är inte heller någon hemlighet. Lika lite som att Miljöpartiets kongresser allt som oftast består av delegater som tänker själva. 

Det är väl dessa – de obstinata miljöpartisterna som tar grön ideologi på allvar – som kan stoppa regeringen från att svika sitt löfte om att stoppa, den för Sverige unika, principen att tillåta vinstuttag ur till exempel skattefinansierad skola.

De obstinata i den gröna riksdagsgruppen anses inte begripa vad regeringsduglighet innebär. Men den här gången har man själva regeringsförklaringen till stöd. Där kan man läsa: 

”Det ska bli ordning och reda i välfärden. Ingen ska behöva oroa sig för att barn, sjuka eller gamla blir bedömda utifrån lönsamhet. Människan ska gå före marknaden. Den vinstjakt som pågår i välfärden måste stoppas.” 

Dessutom kan man ta avstamp i partiprogrammet: 

”Alla utförare inom välfärden ska ha som främsta motiv att bedriva en högkvalitativ verksamhet, och drivas av ett socialt och samhälleligt engagemang. Syftet med verksamheten ska inte vara att dela ut vinst, vilket också ska framgå av stadgar eller bolagsordning. Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten.”

Frågan är dock hur den gröna partiledningen ställer sig till detta. Under tidigare kongress försökte språkrören stoppa de hårda skrivningarna. Det var i samma period som Fridolin började kalla sig grön liberal – med grön som prefix. En tanke som snarast renderat utvisning under partiets tidigare år. Vinstuttag ur välfärd sågs då som en total konfrontation mot den gröna ideologi som partiet varit med att utarbeta. 

Ur grönt perspektiv skiljer man på frihet för människor och frihet för kapital. Något som liberaler har uppenbart svårt att göra. Klyftan inom MP går – för att förenkla det – mellan de som identifierar sig som gröna och de som mer identifierar sig som gröna liberaler. Att mångfald, som de gröna av ideologiska skäl är mer intresserade av än socialdemokraterna traditionellt varit, inte kan skapas utan vinstuttag är en närmast provinsiell inställning i Sverige. 

Kapital som tillåts gå på tillväxtjakt inom skattefinansierad välfärd är mer än en sakfråga vilken som helst. Det är också en fråga med stort symbolvärde. Den handlar om den rödgröna sfärens vilja eller ovilja att förstärka den politiska våg som Bernie Sanders och det franska socialistpartiets presidentkandidat Benoît Hamon drivit fram. 

Kort sagt: den rödgröna regeringen har ett ansvar större än dess statsråd vill kännas vid. Ansvaret att förstärka berättelsen om något annat än den nyliberala våg som svept över mångt och mycket. Annars blir extremhögern den enda globalt surfande kraft som kritiserar kapitalets frihet och globaliseringens avarter. Vilket vore förfärande.

Är den rödgröna politiska eliten intresserad? Eller har den andra intressen? Är den rent av feg? Darrar den av rädsla för den våg av remissyttranden som särintressen sjösatt eller darrar den av eufori för att locka över Nato-entusiasterna i Liberalerna och nyliberalerna i Centerpartiet? 

Jag tror att den darrar för att den saknar tillit till sina värderingar. Låt oss stärka denna tillit genom att uppmana till mod. Och ansvarstagande.

Så sätt ner foten när det gäller vinster i välfärden. Det är ett första steg. Både sakligt och symboliskt.