Lotta Ilona Häyrynen: Min mamma har alltid hatat ordet barnfattigdom

Min mamma har alltid hatat ordet barnfattigdom. Som om fattigdomen inte drabbar föräldern, menar hon. Som om barnens fattiga föräldrar inte lider av både bristen på pengar och ångesten som kommer av att vara otillräcklig inför det lilla liv man ansvarar för. 

När vinterskorna är för trånga. När varje krona räknats. När man har hoppat över sina egna måltider för det lilla livets skull, när det ändå inte räcker.

När man varje dag träffar andras barn och de andra barnens föräldrar. Vardagar som kommer så nära att man kan jämföra varje centimeter, varje helgaktivitet, varje julklapp.

För länge sedan skrev jag en text om att mitt första minne av min mamma var när hon låste in sig i vår garderob för att jag inte skulle se henne gråta. Pengarna var slut. Jag satt på golvet utanför och hörde hulkandet.

I övrigt har jag få minnen av knaperhet eller av att ha varit ett fattigt barn. Vi hade böcker och kritor. Min moster köpte barbiedockor varje gång jag fyllde år. Jag var släktens enda flicka, från mitt perspektiv bortskämd upp över öronen med uppmärksamhet. 

Men mamma minns allt. När vi pratar om livet vi lämnade bakom oss för över tjugo år sedan är det fortfarande som att något kryper ihop inom henne.

Enligt en rapport från Stadsmissionen från förra året hade den svenska fattigdomen nästan fördubblats mellan 2021 och 2024. Staten har tagit stora kliv bort från sitt ansvar för barn och vuxna som lever i ekonomisk och social utsatthet. I stället får välgörenhetsorganisationer – som Stadsmissionen – ta vid.

Förra veckan larmade Majblomman via sin barnrättsrapport om en liknande tendens. Stödet Majblomman ger till familjer för att täcka barns mest grundläggande behov har ökat markant. Särskilt ensamstående föräldrar har blivit beroende av välgörenhetsorganisationerna – enligt Majblomman löper de fyra gånger så hög risk att drabbas av ekonomisk utsatthet.

När fattigdomen i Sverige kommer på tal brukar regeringen och deras opinionsbildare påpeka att fattigdomen faktiskt bara är relativ. Det är ett slappt försvar av rådande system när civilsamhället larmar allt högre om att köerna till matpaket och vinterkläder ökar. Inga statistiska kullerbyttor kan göra barnfamiljer som inte har råd med mat för månadens alla dagar till ett mindre samhällsproblem.

Trots allt detta vill regeringen köra vidare. Bidragstak, kvalificering till välfärden. Remissinstanser har varnat för att fattigdomen – inte minst barnfattigdomen – kommer att öka. Med den ökar också kriminaliteten och den psykiska ohälsan. Inför detta är finansministern Elisabeth Svantesson blind och döv. Eller kanske bara grym. Det går nämligen inte att följa regeringens politik och retorik om sjukskrivna, arbetslösa och försörjningsstödstagare utan att börja tro att de aktivt vill människor illa.

Söker man efter något hoppfullt får man ännu en gång vända sig till civilsamhället. I samband med Majblommans senaste rapportsläpp fokuserade de också på konkreta förslag som på allvar kan öka jämlikheten och minska fattigdomen. 

Ensamståendetillägg kallas det främsta, det vill säga ett generellt tillägg som inom barnbidraget riktas till samtliga ensamstående föräldrar i landet.

Det låter så självklart att man kunde tro att det redan finns. Men icke – och här sticker Sverige ut i relation till våra nordiska grannar.

Arbetslösheten ökar och den ekonomiska utsattheten har bitit sig fast. Till barnfamiljer i behov ger Majblomman och Stadsmissionen mat och bistånd. Till politikerna ger de reformförslag för att bryta fattigdomen.

Ensamståendetillägget borde stå högst upp i oppositionens valplattformar. Vi har råd att vara bättre än så här.