Kommentar. Johan Ehrenberg.

2015-01-08 10:08
Sörjande och räddningsarbetare utanför Charlie Hebdos redaktion. Bild: Remy de la Mauviniere/AP/TT
Sörjande och räddningsarbetare utanför Charlie Hebdos redaktion.

Morden är riktade mot all demokrati och mot en vänster som vågar kritisera

Inte oro. Bara ilska. Det är vad jag känner efter attacken mot den franska tidningen Charlie Hebdo.

ETC publicerade många teckningar av den nu mördade Georges Wolinski. En fantastisk satiriker som drev med vänstermoralism, med hycklande kristen dubbelmoral och maktens patetiska försök att framstå som anständig. Han arbetade med Charlie Hebdo i många år och fanns runt tidningen även under åren då man hade svårt att komma ut. (Den som tror att satir är en lönsam sak bedrar sig). Men vi publicerade ännu fler av Reiser, den i Sverige mest kända av de franska nya satirikerna, som dock dog i förtid redan på 80-talet.

De franska satirtecknarna skapade något som även svenska Puss gjorde, med Lars Hillersberg, Lena Svedberg och Ulf Ramberg som huvudtecknare. Man utmanade den äckliga, självgoda maktens finhet.

Och precis som i Frankrike blev de svenska satirikerna anklagade för antisemitism, för sexism och för onödiga provokationer eller bara för allmän oanständighet. Som om världen vi lever i handlar om att skydda maktens anständighet.

När man ser Charlie Hebdos teckningar över en imams hyckleri är det viktigt att veta att det är i en lång tradition. När Financial Times tycker att tidningen gick för långt (absurt skrivet av en pengakåt makttidning) i de senare årens många teckningar över religiöst hyckleri från imamer så har man missat alla framsidor som i decennier gjort löje av katolicismen i Frankrike. Eller judendomen.

Vi på ETC kunde sällan använda många av Charlie Hebdo-tecknarnas angrepp på religionens dubbelmoral av den enkla anledningen att vi inte hade katolska papister som försökte styra det offentliga samtalet här. Det var inte lika kul för en svensk med påvehattar när den inte hade nån makt över vardagen. Men kritiken av religiös extremism – som inte kommer underifrån utan från de mäktiga – var konsekvent genom åren.

Det är därför jag bara känner trötthet över de som jämför Charlie Hebdo med Lars Vilks usla rondellhund. Yttrandefrihet är en självklarhet men man måste inte publicera dåliga bilder bara för att de finns. Charlie Hebdos satir dansar alltid på en linje och det är klart man – liksom Puss – ibland ramlade. Allt blir inte avslöjande och roligt. Men att vi behöver satiren för att se oss själva och vår samtid är självklart. Charlie Hebdo ska tackas, inte kritiseras för att man utmanar den falska självgodhet som också är demokratins offentliga finrum.

När Wolinski, Maris, Cabut, Charbonnier och Verhac mördas är det ett attentat mot yttrandefriheten från fascismens ideologi. För den europeiska nyfascismen har sin spegel i de islamiska fascistorganisationerna. Samma dröm om ett samhälle styrt utan demokrati, utan klasskamp, utan rätt att ifrågasätta och göra fingret åt de som förtrycker. Ett samhälle där en ”nationell kultur” ska ställas mot andra. En religion mot andra.

Det är mord riktade mot all demokrati och mot en vänster som vågar kritisera. Det handlar inte om islam mot Europas demokrati. Det handlar om fascister som slåss mot alla mänskliga rättigheter. Å ena sidan svenska och franska nyfascister i kostymer. Å andra sidan fascistiska islamister utan slips.

Det går att mörda tecknare. Men det kommer naturligtvis inte kunna mörda satiren.

Den kommer att bli starkare än någonsin.