Förr i tiden kallades sådana tvivel cyniska. Numera verkar de vara tecken på förnuft.
Till och med högerns och kapitalismens flaggskepp The Economist är djupt oroad över den skräpforskning som medier översköljer oss med. Economist återger massor av statistik som visar att majoriteten av sensationella, vetenskapliga rön som prackas på oss som nyheter, också i ”ansedda” blad, inte går att verifiera och därför inte kan betraktas som vetenskapliga.
När de flesta auktoriteter förlorat i trovärdighet seglade vetenskapen upp som rättesnöre. Själv blir jag alltid full i skratt när blåögda reportrar ställer moralfrågor till exempel hjärnforskare och presenterar deras svar som något slags sanning. Hjärnforskarna kan mäta saker och ting i den gåtfulla hjärnan, men deras slutsatser är vanligt tyckande, inte ”sanning”, fast de i brist på auktoriteter utnämns till domare. I andra fall är det tvärtom.
När över 90 procent av forskarna kommit fram till att vi själva är orsaken till klimathotet och uppvärmningen av planeten kräver förnekarna perfekta, vetenskapliga bevis. Sådana finns inte ännu, de perfekta bevisen kommer bara att finnas när allt redan gått åt helvete. Utminuteringen av skitforskning i medierna, skräpnyheter som säljer, underminerar naturligtvis klimatforskarnas varningar.
Ett annat sätt att beskriva världen av idag är att processa det genom en kändis. Jag brukar säga att medierna håller sig med kändisfabriker, på orwellska djurfabriker, där de odlar kändisar. Varje morgon förs ett par kändisar ut på stallbacken och man frågar sig: Ska vi slakta eller göda den här kändisen? Koreografin i medievärldarna innebär att det under en tid är nyhetsmässigt lönsamt att göda kändisen; Carola, Dalai Lama, Lady Gaga, Mark Zuckerberg, Justin Bieber med flera. Men vid en viss punkt säljer det inte längre – ”dyrkandet är gårdagens nyhet” – och då är det dags för slakt.
Det finns olika fabriker för A-, B-, C- och D-kändisar. Kändiseriet är på sätt och vis kapitalismens gyllene slavmarknad; höljda i pengar och ”fame”, berömmelse, måste kändisen underkasta sig vad som gäller om de vill behålla sin ”fame”. Elvis Presley, Amy Winehouse och Michael Jackson var verkligt stora konstnärer som utsågs till A-kändisar och snärjdes i kändisträsket, något som krävde otroliga drogmassor för att uthärda och som blev deras död.
På en annan nivå utsätts vi i tv för wannabees: professorer, filosofer, journalister och stjärnor som beskriver världen för oss i olika tv-program. I mina ögon står de alltid i vägen för vad de vill berätta. Det är alltid en pratskalle framför ruinerna eller konstverken man skulle vilja studera. Och vi vet inte varför de blivit utvalda av tv-kanalen men misstänker att det beror på att deras världsåskådning överensstämmer med mediekonglomeratets. Med sina nyllen, ständigt i centrum, ska de tydligen fungera som läraren i katedern och få oss att tro att deras vinkling av världen är den rätta.
När public service, SVT, finansierad av oss alla utväljer Belinda Olsson som undersökande journalist i feminismens regnbågiga universum får vi också veta att detta är hennes djupt personliga Mein Kampf-projekt. Jag undrar vad Hitler tänker i sin grav, om han har någon, när han inser att hans Mein Kampf, återlanserad av Karl Ove Knausgård, blivit trendsättande? Vänder sig eller flinar nöjt?
Jag tycker att Olssons program, uppumpat av parabola steroider, utnyttjas av SVT och resten av medievärldarna. Så klart får Olsson tycka och tänka precis vad hon vill, men att upphöja hennes personliga funderingar till riksangelägenhet – ”Har feminismen spårat ur?” – är direkt sorgligt. Den största, oftast oblodiga, revolutionen i mänsklighetens historia – kvinnors igångsatta frigörelse – reduceras till personligt tyckande; feminismen processad genom ett enda, deprimerat sinne.
Jag kommer att tänka på Edith Södergrans ord:
”Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är.”
Det är public service som spårar ur; vi finansierar public service för att de ska vara modigare än alla andra, för att de inte ska ramla ner i kommersiell kökkenmödding, för att de inte ska anordna pinsamma tävlingar, renons på empati, för att de ska producera den journalistik som bara våra licenspengar ger dem möjlighet till, för att de ska ge oss underlag och information, som gör demokratin möjlig, nu när privata/kommersiella medier håller på att gå under av brist på reklam. Att vara modig är inte detsamma som att ”skapa debatt”.
Vilken tönt som helst kan skapa debatt i det nuvarande medieklimatet. Vad vi önskar är att public service ska stå på folkets sida, vi som betalar, och höja sig över de kommersiella trenderna istället för att härma dem.
