Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-04-25 09:23
Allt fler kapitalister gör nu gemensam sak med Hyresgästföreningen och kräver att politiker ser till att det byggs mer.  Bild: Jonas Cullberg
Allt fler kapitalister gör nu gemensam sak med Hyresgästföreningen och kräver att politiker ser till att det byggs mer.

Företag är inte onda – de är bara dumma

För 23 år sedan ville kapitalets representanter avskaffa rätten att bo. Nu har de upptäckt att utan bostäder får de inga arbetare. Och så ropar de på staten: ”Gör något!

Bostadssituationen i storstäderna är, minst sagt, inte den bästa. Det vet alla vi som bor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fler och fler flyttar in, hyresrätterna blir färre, det byggs inte tillräckligt och resultatet är att vi valsar runt mellan andrahand, korttidskontrakt, inneboende, för att till slut kasta oss ut och köpa något med lånade pengar och ge en del av vår lön varje månad till banken.

De som kämpat för att bevara allmännyttan har varit hyresgäster, folkrörelser och vänstern. The usual suspects, med andra ord.

Men på senare tid har hyresrätten fått en ny förkämpe: Sveriges kapitalister. Nyligen gick Svenska Bankföreningen ut med ett flammande manifest till hyresrättens försvar. ”Det finns för få möjligheter att hyra” klagar Bankföreningen. ”Den icke fungerade bostadsmarknaden och bristen på bostäder är en flaskhals” säger Swedbanks chefsekonom Anna Felländer. Och Stockholms Handelskammare skriver ”Rädda hyresrätten!” Allt fler kapitalister gör nu gemensam sak med Hyresgästföreningen och kräver att politiker ser till att det byggs mer. Det här är inte avsett som det typiska retoriska argumentet ”näringslivet tycker också så”. Nej, detta kan lära oss något om kapitalismens natur.

Låt oss gå tillbaka till 1991. Då tog borgarklassens och jordbrukarnas representanter över makten i Sverige från löntagarna. Fram tills dess hade Sverige haft ett bostadsdepartement, som såg till att det byggdes till ett rimligt pris och som subventionerade nya lägenheter. I vår grundlag står nämligen tydligt och klart att ”det allmänna [ska] trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Många vet inte detta – att vår grundlag inte bara garanterar de liberala friheterna som yttrandefrihet och äganderätt, utan också rätten att bo och arbeta. Men den grundlagen var det hädanefter ingen som brydde sig om. Birgit Friggebo avskaffade bostadsdepartementet och menade att det var ”inte mer motiverat än att ha ett cykeldepartement”. Så föraktfullt kan en folkvald uttala sig om vår egen grundlag.

Hädanefter var det ingen rättighet att bo. Folk fick klara sig själva. Vi stannade i relationer som vi inte trivdes i för att partnern inte hittade lägenhet. När vi separerade kunde vi hamna på olika sidor av stan och barnen fick släpas med på pendeltåg varje morgon. Hyresvärdarna kunde välja och vraka mellan folk och kräva att vi skulle visa att vi tjänade tre gånger hyran. Råkade man vara en av dem vars arbetsgivare inte ville betala vita löner var det kört, hur mycket pengar man än hade. Och idag saknar 300 000 unga i Sverige egen bostad. I Stockholm är kötiden minst sex år.

Det här sket naturligtvis kapitalet i. Ombildningarna blev en guldgruva för mäklare, banker, lånehajar och bostadsspekulanter som redan satt bra till. Staten och kommunerna hjälpte till att övertyga människor att köpa genom att skicka ut personliga brev och ordna mässor. Bristen på lägenheter gjorde att priserna bara steg och steg. Privata bolag kunde köpa upp allmännyttan, renovera skiten ur den och chockhöja hyrorna.

Men så upptäckte kapitalet att situationen hade blivit ohållbar – för dem. Deras arbetare hade med ens ingenstans att bo! Stockholms Handelskammare skriver: ”Vart femte tillväxtföretag i Stockholm säger att de misslyckats att rekrytera medarbetare eftersom den arbetssökande inte kan hitta bostad.” Swedbanks chefsekonom räknade ut att ”bara i Stockholmsområdet handlar det om 21 miljarder per år i utebliven tillväxt under de kommande 20 åren”.

Oj då! Så fel det blev! Tänkte ni inte på det? När ni avskaffade statens ansvar för vårt boende, kunde ni inte ha tagit över ansvaret själva?

Nej, det är just det. Kapitalismen tänker inte. Den har ingen plan. Det är själva problemet. Kapitalismen är en mängd företag som vart och ett tänker på sin egen vinst. Och de tänker inte i flera steg. För 23 år sedan ville kapitalets representanter avskaffa rätten att bo. Nu har de upptäckt att utan bostäder får de inga arbetare. Och så ropar de på staten: ”Gör något!”

Det är samma sak hela tiden. Ett företag sänker din lön, ett annat höjer din ränta, när du inte kan betala kommer ett tredje och säljer en garanti till den som lånat ut dig pengar, ett fjärde erbjuder sig att köpa fakturan. Och när det hela kraschar, vad händer? De ropar på staten: ”Rädda oss!” Och så börjar det hela om igen.

Företagen är inte onda. Det ligger i deras natur att tjäna pengar. Vad som däremot inte ligger i deras natur är att tänka på de långsiktiga konsekvenserna för samhället, oss, miljön – eller ens sig själva. De kommer aldrig göra det. Det är vi som måste ta kontroll över samhällsplaneringen, annars blir det ingen ordning.