Annie Croona: De rika sitter lugnt medan vi slåss om smulorna

Inom feminismen är det en återkommande uppmaning: vi är medspelare, inte motspelare. Det är en klok påminnelse – som är applicerbar också på andra områden. 

När man upplever att det bara finns ett visst utrymme att slåss om är det lätt att vässa armbågarna och göra det som, enligt logiken, krävs för att ta sig fram: trycka ner andra. 

Logiken är alltså att någon måste förlora för att en annan ska kunna vinna. Och ja, vi har begränsade resurser, och dessa måste fördelas. Men hur ska de fördelas?

På flera håll ser jag en oroande tendens där udden riktas inåt: mot de som sitter i samma (lilla) båt. Borde man inte istället lyfta blicken och rikta ilskan mot de som äger båten? 

Jag pratar alltså om de som sitter på den ekonomiska makten; de som har allra mest, de som Robin Hood hade tagit pengar från.

Fenomenet – att de som borde stå med varandra vänder sig mot varandra – syns på många håll, som i debatten om arbetsvillkor. Oavsett vad det handlar om kommer nästan alltid en variant av ”det finns alltid någon som har det värre”. 

”Sluta gnäll, jag har ännu sämre arbetstider."”Ni har i alla fall arbetskläder.” ”Hos oss skulle det där vara lyx!”

Det är som om andras förbättringar sker på bekostnad av den egna tillvaron, eller att man helt enkelt inte vill vara ensam kvar i misären – vilket man i och för sig kan förstå. Men det är ju ett feltänk, för om någon ställer högre krav och får igenom dem banar det väg för andra att följa efter. 

Jag minns ett panelsamtal för ett par år sedan där en internationell facklig företrädare sa just detta, apropå att det ur svenskt perspektiv kan kännas bortskämt att kräva sådant som arbetstagare bara kan drömma om: Någon måste leda vägen. Om ni ställer högre krav kan vi också göra det, oavsett utgångsläge.

Denna felriktade ilska ser jag också i debatten om antalet timmar på förskolan för barn vars mamma eller pappa är föräldraledig med ett syskon. Trötta småbarnsföräldrar vill i regel ha mer förskoletid, trötta förskollärare vill i regel inte det – med rätta. Barngrupperna är för stora (5,1 barn per heltidsanställd är omänskligt) och arbetsmiljön är tärande. 

Men var riktas frustrationen? Jo, mot föräldrarna, som kallas lata eller bortskämda. Återigen blir det en sorts tävling: ”Orkar du inte ta hand om två barn när jag tar hand om fem?” Jag tänker: Är det verkligen småbarnsföräldrar man ska vara arg på? De har ju också ett arbete, kanske slitsamt, kanske med bristande resurser. 

I sci-fi-serien ”Silo” är denna internstrid rentav en strategi från makthavarna. Serien utspelar sig i framtiden, när jorden inte längre är beboelig och människor lever i en underjordisk silo. Till en början är tillvaron ordnad, men med tiden väcks misstankar om att makten undanhåller något, och snart är upprorsandan ett faktum.

Makthavarna har en manual att följa vid sådana tillfällen. Där står det uttryckligen: låt dem förgöra varandra. Toppskiktet behöver inte avlossa några skott – de behöver bara skapa förutsättningar för självutplåning. 

Genom att pressa silons mekaniker – arbetarna – skapas frustration och misstänksamhet inom gruppen. Deras mattillgång stryps. Makthavarna sprider falska rykten om dem. Till slut är de redo att ha ihjäl varandra. Men så träder en klok person fram och säger det alla behöver höra: Vi är medspelare, inte motspelare; fattar ni inte att det är vad de vill? 

Nej, vi har inte oändligt med resurser: de måste fördelas. De senaste årens fördelningspolitik har varit katastrofal, och även om det knappast finns en så tydlig manual som i Silo – är ingången densamma: Se till att de är arga på varandra istället för på oss.

När låg- och medelinkomsttagare känner hur snaran dras åt borde den arga blicken inte riktas åt sidan, utan uppåt: mot de rikaste, mot makthavarna som fördelar resurserna så här ojämnt. Men i stället har vi lärt oss att vända oss mot varandra. 

Det är dumt. För det enda som händer då är att båten sjunker.