Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-07-11 07:03
Jean-Claude Juncker var premiärminister i Luxemburg i 18 år. BILD: TT
Jean-Claude Juncker var premiärminister i Luxemburg i 18 år.

EU:s ordförandeval – en fars utan like

Är det nagon som minns EU-parlamentet? På tisdag väntas parlamentet rösta fram Luxemburgs förra premiärminister Jean-Claude Juncker till ny ordförande i EU-kommissionen. Ett inte helt okontroversiellt val, enligt Kajsa Ekis Ekman.

I maj var det retorikfest, valkampanjen blev ovanligt het och aldrig har så många svenskar röstat i ett EU-val. Kanske berodde det på att vi faktiskt trodde att det gick att göra skillnad. Socialdemokratin lanserade flammande appeller om att det gäller att visa skillnad mellan vänster och höger, högern talade om ett öppet och tryggt Europa emot EU-skepticism och feministerna om att skapa ett mänskliga rättigheternas Europa.

Sedan föll EU-frågan i glömska och vi gick över till fotboll. Och under tiden gick grupperna ihop och röstade fram en president åt kapitalet. I veckan beslutas nämligen vem som kommer att bli EU-kommissionens president, och det här är en fars utan like.

Redan innan omröstningen finns bara en kandidat. De tre stora grupperna – högern, socialdemokraterna och liberalerna – har hållit stängda förhandlingar där de delat upp makten mellan sig.

Presidenten till höger, talmannen till socialdemokraterna och alla lovar att stödja varandras kandidater.

EU-kommissionens president är den viktigaste politiska posten i hela Europa. Det är den här personen som kommer att åka runt och träffa Obama och Xi Jinping, det den här personen som kommer att styra vilken riktning EU ska gå mot och lägga fram alla lagförslag.

EU har haft tolv presidenter. Alla har varit män och de flesta har kommit från EU:s kärnländer: Frankrike, Holland, Tyskland, Belgien, de länder vars kapitalintressen EU är främst utformat efter.

Ingen skillnad nu. I praktiken är det redan bestämt att det blir Jean-Claude Juncker, högerns kandidat. Alla som följt eurokrisen vet vem denna person är. Hans namn är ett svärord i hela Sydeuropa. Det är Luxemburgs förra premiärminister och före detta representant för Världsbanken. Detta blir Luxemburgs tredje EU-president, vilket kan verka lite överdrivet för ett land där det bara bor en halv miljon människor. Men Luxemburg, detta fransk-tyska bankparadis, har blivit den perfekta motorn för EU:s utvidgning – Frankrikes och Tysklands intressen kommer samman utan att det verkar som om något av länderna tar över.

Det var Juncker (som ordförande för Eurogruppen) som tvingade på de sydeuropeiska länderna, och Irland, de sparpaket som gjorde att flera länder nu hamnat i humanitär katastrof. Medan folk har drivits till tiggeri, förlorat sina jobb och hem, har Junker inte vikt sig: fler nedskärningar!

Han, om någon, är ansvarig för att stora delar av Europa nu ligger i ruiner.

Det är alltså denna kamikazegeneral som kommer att styra EU. Men det mest uppseendeväckande är inte detta. Det är att de andra kandidaterna knappt har skiljt sig från honom. De tre stora alternativen såg ut så här: luxemburgare som vill ha superstat, tysk som vill ha superstat, belgare som vill ha superstat. Ta till exempel socialdemokratins kandidat, tysken Martin Schulz. Det här är mister EU själv. Han vill att EU ska skaffa sig en egen armé, och han försvarar euron till varje pris, i mycket nationalistiska ordalag: ”Om Tyskland gick tillbaka till D-marken skulle våra exporter bli alltför dyra, och vi skulle få för mycket konkurrens från resten av Europa.” Det råder ingen tvekan om att han kommer att försvara tyskt kapitals intressen i Europa: hans valkampanj i Tyskland har gått ut på att ”rösta på Schulz för att se en tysk EU-president” även om han, på den internationella arenan, hellre talar om att ”vi alla sitter i samma båt” och liknande.

Det här är också den kandidat som Feministiskt initiativ ville se, nu när de ingått i den socialdemokratiska gruppen. Jag talade med Soraya Post på telefon som sade att hon hellre sett Schulz, men ännu inte bestämt sig om hon kommer rösta på Juncker.
 
Den tredje, liberalernas kandidat, var belgaren Guy Verhofstadt. Det här är mister super-EU själv. Han började som nyliberal beundrare av Margaret Thatcher och har sedan blivit belgisk premiärminister och insett att ett starkare EU är bättre för kapitalet. Hans främsta kritik av Juncker är att denne är för mild mot Sydeuropa. Verhofstad vill istället se att Nordeuropa tar direkt kontroll över alla krisländer. För att europeiska kapitalister ska kunna konkurrera måste EU bli närmast ett enda land, tycker Verhofstad, som själv sitter i styrelsen för belgiska telekommunikationsbolag och oljeexportfirmor. Naturligtvis Folkpartiets favorit.

De enda som representerar något annat är de grönas Ska Keller och vänsterns Alexis Tsipras. Men vad har socialdemokratin gjort? Ingenting. Socialdemokratin har inte sagt bu eller bä mot den person som drivit på för att vrida arbetarnas rättigheter tillbaka 50 år med krisen som förevändning. De kunde ha röstat emot när Fredrik Reinfeldt nominerade honom, men det gjorde de inte och kommer inte rösta emot nu heller. För det är få skillnader mellan socialdemokrater och höger i EU. I 92 procent av omröstningarna röstar grupperna likadant.

Alla ni som röstade på socialdemokraterna i EU-valet: Vet ni om detta? Alla ni som röstade på Fi i EU-valet – vet ni om detta? Och hur ställer ni er till det?