Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-07-18 07:00

Ett telefonsamtal, sen kom bomben

När jag skriver detta har dödssiffran i Palestina uppgått till över 200 personer, 80 procent av dem civila. 300 barn har sårats allvarligt, 17 000 människor är på flykt och mediciner saknas på sjukhusen. 570 hus i Gaza har förstörts. För tre personers död har Israel hämnats med att massakrera civilbefolkning, bomba, attackera Gaza med krigsfartyg, fängsla hundratals palestinier och mobilisera tusentals trupper.

Det är något som tar emot med att räkna döda, därför att ett enda liv är ett helt universum. Bara en utomstående kan räkna: Hur många dog? För den som förlorar sitt enda barn släcks hela världen. När man en kväll berättar sagor för sitt barn och nästa dag håller dess livlösa kropp, vem kan då trösta sig med att det finns andra människor kvar?
 I en rättsstat hade mord utretts av polisen: man hade sökt efter de misstänkta, tilldelat dem advokater och dömt dem i domstol. Men Israel är inte en rättsstat. Det är en apartheidstat, närmast att jämföra med dåtidens Sydafrika, där alla palestinier löper ständig risk att bli kollektivt bestraffade.
 
Och nu får människor i Gaza telefonsamtal från den israeliska militären: vi kommer snart att bomba ert hus. Vem ringer dessa samtal, ett efter ett? ”Hej, vi kommer att bomba er, adjö”, nästa samtal. Och går sedan hem till sig när dagen är slut, som ett makabert callcenterjobb. Och om ingen svarar, om det är fel nummer? Säger de: stopp, vi måste vänta, det kan vara människor kvar? Nej, de bombar ändå.
Nyss fick jag besked att sjukhuset El-Wafa fått ett meddelande på telefonsvararen. Sedan kom bomben.
 Kan man ringa sådana samtal utan att resa sig upp och vägra, behöver man inte för den skull vara omänsklig, men man har förlorat sin förmåga till solidaritet. Man tänker inte längre på de man ringer som människor, utan som fiender, som andra typer av varelser.
Det värsta är att världen inte betraktar Israel enligt de lagliga och etiska principer som gäller annars – utan enligt samma stamlogik, som om det verkligen fanns olika sorters människor. Vi hör om attacken i termer av ”konflikt”, ”krig” och till och med Stefan Löfven menar på fullaste allvar att ”båda sidor” måste ta sitt ansvar – som om det rörde sig om likvärdiga parter.
Han inleder sitt uttalande med att ”Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen” trots att endast en israel dött av raketanfallen. Översätt detta till ett misshandelsförhållande och hans uttalande skulle ha inletts med att be den slagna kvinnan att ta sitt ansvar och sluta provocera. Och att, när hon slutligen slagits ihjäl, säga att det kan ”ifrågasättas” om mannen kan ha använt för mycket övervåld.
 
Solidaritet börjar med en insikt. Att se en annans belägenhet och tänka: Det kunde varit jag. Att se de som får sina hus bombade och tänka: Det kunde varit jag. Att omsätta solidariteten i handling är att tänka: Om det hade varit jag, vad skulle jag velat att andra gjort för mig? Och vad försvårar solidaritet? Oförmåga att sätta sig in i andras situation. Vad skapar denna oförmåga? Vår inlärda reflex att identifiera oss med den mäktige. Detta är uppenbart i fallet Israel-Palestina.
I den franska tidningen Le Monde får en israels rädsla för raketer en hel sida, medan hundratals döda palestinier får en liten notis. Så blir den mäktige mänsklig, medan den maktlöse görs till en del av en massa; ömsom ansiktslös, ömsom hotfull. Den mäktiges psykopati görs rationell, av den maktlösa krävs ett oklanderligt beteende.
 Onekligen är det den geopolitiska situationen, med Israel som USA:s förlängda arm, som är grunden till detta maktförhållande. Den dagen USA tar sin hand ifrån Israel kollapsar hela bygget. Men denna situation går inte att analysera enbart i termer av intressen. Den måste också förstås psykologiskt - särskilt när vi talar om solidaritet. Vi har att göra med en så historiskt, religiöst och symboliskt laddad plats, där vår tids två största konspirationsteorier, ”judarna kontrollerar hela världen” och ”muslimerna är på väg att ta över”, kommer samman.

Få andra platser i världen ger upphov till liknande galenskap: trots att Kina de facto är på väg att bli ett imperium är våra kommentarsfält inte fyllda av antikinesisk hysteri. Det föranleder mest ett ”jaha”. Vem blir konspiratorisk över Australien, Japan, Brasilien?
Det är som om vi här hade att göra med ett kraftfält, där särskilt känsliga människor projicerar sina drömmar och rädslor, och där de mest rationella människor plötsligt börjar få för sig saker och slår över i islamofobi eller antisemitism. Och där begreppet offer inte bara har dubbla, utan tusenbottnade betydelser.
 
Ser vi på situationen genom detta prisma får vi en labyrint, omöjlig att orientera sig i och där vi önskar skapa balans genom att tala balanserat trots att ingen balans råder. För att se nyktert på situationen krävs att vi bortser från våra associationer till ”Israel” och ”Palestina” och slutar tänka i rasistiska termer. Och konstaterar det uppenbara:  En stat som inte följer internationell rätt bör drabbas av sanktioner och bojkott från omvärlden. En stat som dödar civila och upprätthåller en rasistisk politik är inte en stat Sverige borde handla med.