Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-04-04 09:36
Ett kalas dit alla inte är bjudna. Bild: Eric Mathon/TT/AP
Ett kalas dit alla inte är bjudna.

De rikaste äter tårtan som vi alla har producerat

Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare?

Tänk er ett födelsedagskalas med 100 gäster. En jättetårta ställs fram. Gästerna tänker sig förmodligen att de ska få en bit var. Men istället tar en person hälften av tårtan, och åtta personer smaskar i sig resten. De allra flesta, 70 personer, får dela på ett litet hörn av en bit. De sitter och ser på när de andra äter. Trots att det var de som bakade tårtan, odlade vetet till tårtbottnen, vispade grädden och så vidare...

Det här kalaset pågår varje dag. Av alla pengar som finns på vår väna jord ägs 86 procent av bara tio procent av befolkningen. Nästan hälften av resurserna, 41 procent, ägs av bara 0,7 procent av befolkningen. De allra flesta människorna på jorden, 69 procent, får dela på ynka tre procent av de ekonomiska resurserna. Det visar en rapport som den schweiziska banken Crédit Suisse publicerade i slutet av förra året. Occupy-rörelsen överdrev alltså inte ens när de talade om en procent–tvärtom är de för snälla. Samma sak pågår i Sverige: en femtedel äger 87 procent av tillgångarna. Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare? Hade det här varit ett riktigt födelsedagskalas, hade de sjuttio gästerna som bara fick smulor naturligtvis sagt: Hallå, vad sysslar ni med?, övermannat egoisterna och sett till att det blev lite ordning och rättvisa på stället.

Men låt oss vända på det: Vad är det som dessa affärsmän gör som vi andra inte gör? Något måste ju dessa affärsmän vara bra på, om de lyckas roffa åt sig i stort sett hela alltet utan att bli lynchade. På senare tid har jag varit besatt av att läsa affärsmäns egna böcker. Henry Ford, Richard Branson, Pehr G Gyllenhammar och Coca-Colas VD Neville Isdell har alla skrivit memoarer. Mest är det wannabe-entreprenörer som läser dem. Men jag läser dem av en annan anledning.Just nu håller jag på med Fritz Thyssens memoarer. Fritz Thyssen är mannen vars far grundade jätteföretaget Thyssen, idag Thyssen-Krupp. Nästa gång du åker rulltrappa eller hiss, kolla vem som tillverkat den! Fritz Thyssen var också en av de industrialister som såg till att nazisterna kom till makten. Boken heter just Jag betalade Hitler och berättar hur han såg nazisterna som den enda garantin för att bolsjevikerna inte skulle ta över. Men när Hitler väl kommit till makten, skriver Thyssen, visade det sig att han var ”absolut okunnig i ekonomiska ting”, inte ens ”kunde förstå sina ekonomiska rådgivare, är impulsiv och handlar alltid under det intryck han senaste fått” och ”ruinerade den tyska industrin”.

Boken är intressant delvis därför att den visar hur kapitalister, under tider av turbulens, kan komma att stödja fascister, när högern och socialdemokraterna inte längre klarar att hålla socialisterna borta på egen hand. (En liknande situation ser vi idag i Grekland, där delar av kapitalet stödjer Gyllene Gryning. Dock inte i Sverige.) Men det var en mening i Fritz Thyssens bok som särskilt fångade min uppmärksamhet. ”En affärsman måste vara optimist; eljest skulle han aldrig kunna företa sig något.” Just det. Det här återkommer i alla kapitalisters memoarer. De är optimister. Funkar inte ett projekt, skriver de inte melankoliska krönikor om hur allt blir sämre, utan rycker på axlarna och går vidare till nästa.

De är pragmatiska. De nöjer sig med en regering som kan förbättra deras villkor något, hellre än en som motarbetar dem. Och framför allt: de samarbetar. Trots att kapitalister av naturen är konkurrenter, vet de att de måste samarbeta i frågor som gynnar dem alla, som handelsavtal, EU och banklagstiftning.

Denna optimistiska hållning genomsyrar inte bara affärsvärlden, utan hela borgerligheten. De handlar utifrån en enda princip: intresse. Det är därför vi har sett fyra borgerliga partier regera tillsammans i åtta år trots att de är helt olika ideologiskt sett. Där finns ärkekonservativa som helst vill förbjuda abort och nyliberala som vill tillåta månggifte. Där finns Palestinavänner och Israelvänner, feminister och patriarker, människor som inte vill ta i varandra med tång. Ändå håller de ihop, för deras övergripande mål är att behålla de ekonomiska resurserna hos eliten.

Vänstern har ett annat intresse. Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer. Men nej – på första maj går vänstern i alla möjliga olika tåg, för vi är inte pragmatiker, vi är inte optimister, vi samarbetar inte, utan tycker någon annan olika om Syrien är det inte min revolution och så vidare, och vi sätter ideologi framför intresse och är det inte perfekt tänker inte jag vara med, då tänker jag inte ens rösta, för deras ism är inte min ism. Och festen fortsätter.

Tänk om det som verkar omöjligt egentligen är betydligt lättare än vi tror. Tänk om det bara handlar om att gå ihop och ta tårtan tillbaks. Do it like a boss.