Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-12-19 04:50

Är du organiserad?

2015 kommer bli ett kraftmätningens år. Här är ett axplock av de många segrar som vunnits de senaste tjugo åren.

Hörni deppade människor! Ni som tror att ”det är kört, varför ska jag engagera mig, det gör ändå ingen skillnad.” Visste ni att ni fallit offer för den psykologiska krigföringens äldsta och billigaste trick? Det som alla länder sänder ut i krig: ”Er armé har gett upp – lämna över era vapen.” Samma som poliser säger i förhör: ”Din kompis har redan erkänt, lika bra att du berättar nu.”

Låt oss istället lära av de som vet hur man vinner: idrottare. De laddar inte för en match genom att sucka över motståndarens hegemoni, utan genom att träna, ge sig den på att vinna och titta på tidigare segrar. Låt oss göra likadant. Här kommer ett axplock av de många segrar som vunnits av politiska rörelser de senaste tjugo åren.

1995 etablerade sig det multinationella företaget Toys ’R’ Us i Sverige. De kom med en uttalad avsikt: att bryta upp den svenska modellen. Europachefen skröt: ”Vi har aldrig skrivit avtal med facket och tänker inte göra det nu heller.” Borgerlig press hejade på. Handels gick ut i strejk. Detta var ingen match, tyckte Toys ’R’ Us – men de visste inte vad som väntade. Snart gick fack efter fack ut i sympatistrejk. Transport vägrade lossa av Toys ’R’ Us varor i hamnarna. Kommunal slutade hämta deras sopor. Seko såg till att de inte kunde motta post. Fler och fler slöt upp: elektrikerna, lärarna och banktjänstemännen – för första gången gick Finansförbundet ut i sympatistrejk. De stängde resolut av kontohanteringen för Toys ’R’ Us. Nu kunde företaget inte ens genomföra några transaktioner.

Efter tre månader gav Toys ’R’ Us upp och tecknade kollektivavtal. Andra multinationella företag – till och med Lidl – gjorde likadant. De hade lärt sig att den enade svenska arbetarrörelsen muckar man inte med.

2005 samlades ett gäng papperslösa och andra i Hammarkullen. Vissa familjer hade fått leva gömda i så mycket som fem år. Snart skulle Utlänningsnämnden avskaffas och någon kom på idén att kräva upprättelse för alla som drabbats av nämndens godtyckliga beslut. ”Vi kräver amnesti åt alla” sa en aktivist från Ingen människa är Illegal. De erfarna skakade på huvudet: det kommer aldrig att gå! Men gruppen satte igång: först blygsamt, med flygbladsutdelning varje vecka. Snart hade det hela växt och ärkebiskop KG Hammar drog igång Påskupproret som 160 000 skrev på. Efter ett år beslutade regeringen att ge amnesti åt alla barnfamiljer. 17 000 personer fick rätt att stanna.

Ungdomar i Alby hade väntat i åtta år på en utlovad ungdomsgård. I april i år tröttnade de. Trettio ungdomar tågade in på kommunhuset och ockuperade entrén med pingisrack, fotbollar och sång. Politikerna kom inte ner, utan ringde polisen. Riksdagsledamöter kallade ungdomarna för extremister och menade att de istället borde protestera mot det som hände i Ukraina. Men efter en vecka hade kommunen ändrat sig: huset skulle ställas i ordning omedelbart och ungdomar erbjöds sommarjobb där. Det enda som behövdes var en eftermiddagsockupation.

Ägaren till restaurangen Lilla Karachi i Stockholm trodde att han kunde strunta i att betala ut lön till sina anställda. De hade ändå bara tillfälliga uppehållstillstånd, vem trodde att de skulle våga säga emot? Men då visste han inte att han skulle få syndikalisterna på sig. Restaurangen sattes i blockad och att moderater vallfärdade dit för att stödäta hjälpte inte – ägaren fick backa och betala ut lönen.

Bygga ett eget aktivitetshus – omöjligt i regel-Sverige? Inte alls, tänkte ett gäng i Högdalen och byggde två. Det första brändes ner av nazister, det andra invigdes förra året. Problem med pengar, bygglov och sophämtning hindrade dem inte och idag är Cyklopen ett levande frihetligt kulturhus.

Sverige har aldrig fått en strippklubbsindustri av Danmarks och Tysklands storlek och det är aktivisters förtjänst. Dragan Bratic åker runt Sverige och öppnar klubb efter klubb, men nästan alla får stänga. Hans motståndare? Tjejjouren i Sundsvall, aktionsgruppen ”Otygspatrullen” i Karlshamn och det autonoma bokcafét i Jönköping. ”Det är helt otroligt att såna här demonstrationer kan få pågå. Jag gillar inte det här” säger Bratic besviket.

1993 ville Uppsala Buss hoppa på rationaliseringstrenden och varslade nära 200 bussförare. Då fick de 400 arga chaufförer på sig som med familjer och vänner tog över Uppsalas gator, gick upp till kommunfullmäktige och bankade namninsamlingar på bordet med orden ”Är ni så fega att ni inte kommer ut, kommer vi in till er!” Det slutade med att företaget fick återanställa allihop – den största arbetarsegern i Uppsalas historia på många år.

Ibland räcker det med en person. Framför Ulf Lundells hus skulle det byggas ett 18 meter högt art center. Det ville inte Lundell, så han överklagade och hotade att måla obscena symboler på sin husvägg. Det tog skruv, Lundell vann och det blev inget hus. Nu är inte alla Ulf Lundell, men – man kan alltid försöka!

Vad alla de här personerna har gemensamt är att de inte gav upp. Det hade räckt med att en person i ett kritiskt läge bestämt sig för att skita i det hela och stanna hemma, så hade de här segrarna aldrig vunnits. 2015 kommer bli ett kraftmätningens år. Valet, TTIP, Ojnareskogen. Är du organiserad?

Tack till: Mario Sousa, Anna L, Emma Almgren, Masoud Vatankhah, Ayman Osman, Gabriel Kuhn, Brandred, CMS med flera – med reservation för eventuella fel i historieskrivningen.