Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Mörkar militären om ubåtsobservationer?

Ubåten HMS Södermanland tar en tur utanför Skeppsbron i Stockholm för några år sedan.
Ubåten HMS Södermanland tar en tur utanför Skeppsbron i Stockholm för några år sedan. Bild: Bild: Johan Nilsson / TT

Dagens ETC.

Försvarsmaktens informationsmonopol och erfarenheterna från 1980-talets ubåtsjakter ger anledning att noga granska den information som sprids, skriver Mathias Mossberg.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ubåtsföljetongen fortsätter. 2014 års stora avslöjande, vars ”mest sannolika del” till viss förtret fick återtas 2015, har fått en uppföljare. För några veckor sedan var det nya sensationella uppgifter i Dagens Nyheter (26/2 och 27/2) om en händelse 2015, som slogs upp med stora rubriker.

Ett ubåtsperiskop hade siktats i närheten av en svensk militärövning i Stockholms skärgård. Händelsen sägs ha hemlighållits fram till nu. Nationaliteten har enligt DN inte gått att fastställa, men en bild på den sovjetiska ubåten U 137 intill artikeln gör klart för läsaren var han ska söka adressen.

Citat från förre ÖB om ”motståndaren” förtydligar ytterligare för läsaren vad det handlar om, liksom hänvisningar till slutsatserna i 1983 års Ubåtsskyddskommission, som ju slog fast att det handlade om sovjetiska ubåtar. Att denna kommissions slutsatser avvisats av två senare statliga utredningar sägs ingenting om.

Försvarsmaktens informationsmonopol och erfarenheterna från 1980-talets ubåtsjakter ger anledning att noga granska den information som sprids.

2015 tvingades marinen erkänna att man bedrivit en ubåtsjakt på grundval av en indikation som senare visade sig inte ha något värde. Mycket pekade på att det då i själva verket handlade om att man lyssnat in en egen ubåt, men att marinen bedömde att det var för pinsamt att erkänna detta och därför blandade bort korten. Detta försökte man maskera genom att dra långtgående slutsatser från ett antal enskilda men osäkra observationer av olika slag – en teknik som användes flitigt under 1980-talets ubåtshysteri, och som havererade redan då.

Med beviset för helt säker kränkning borta ur bilden återstod ett antal alternativ, varav alternativet egen ubåt sedan dess inte dementerats av Försvarsmakten, vilket är talande.

Det hindrar inte DN från att låtsas som ingenting och tala om 2014 års händelse som en kränkning. Och nu gör man stort nummer av att händelsen 2015 hemlighållits, och inte rapporterats till riksdagens försvarsutskott, trots senare tids tal om ökad öppenhet i rapporteringen. Vad kan ligga bakom?

Det finns intressanta historiska paralleller som kan ge ledning. Det kan vara på sin plats att erinra om vad som utspelade sig i nästan exakt samma område under den kallaste delen av det kalla kriget, närmare bestämt den 10 februari 1982, sydost om Utö, bara några sjömil sydväst om 2015 års operation.

Då, 1982, visade sig en ubåt tydligt i flera minuter, och den militäre observatören gjorde en skiss av båten. I chefen för Ostkustens Örlogsbas rapport om händelsen sägs att ubåten är mycket (understruket) lik en västtysk ubåt typ 206. (Se skissen och bild av 206 ovan.)

Men händelsen mörkades. Det var nämligen ”fel” adressat!

Rapporten fick dubbla hemligstämplar (70 år) och delgavs en handfull personer. Den stämde inte med den bild man från försvarets sida gav svenska folket att det enbart handlade om sovjetiska ubåtskränkningar. Händelsen inrangerades i statistiken bland dem som tillskrevs Sovjetunionen, ett förfarande som i det civila livet sannolikt skulle rubriceras bedrägeri.

Och inte bara det – 1983 års Ubåtsskyddskommission skrev att det var ”klart att kränkningarna i Hårsfjärden liksom andra kränkningar 1980-82 utförts av ubåtar tillhörande Warszawapakten”. Det var själva kärnan i kommissionens resonemang. Denna statliga utredning bortsåg alltså helt från händelsen vid Utö 1982, liksom från en liknande incident på Västkusten några månader senare, som också pekade på västtysk ubåt.

Dåvarande Västtyskland hade behov av svenska skärgårdar som skyddade basområden i ett krigsfall. Västtyska ubåtar visade stort intresse för inte minst Östergötlands skärgård.

Och nu är det alltså dags igen. Nu ska svenska folket utan att ha en möjlighet att ha en uppfattning om sakförhållandet förledas att tro att det åter handlar om Ryssland. Men är det verkligen så denna gång? Kan försvarsmaktens representanter upplysa om det finns någonting som indikerar att det denna gång handlar om en av de två ryska ubåtar som veterligen finns i Östersjön? Eller kan det vara så som förra gången det begav sig att adressaten är fel, att det liksom 1982, handlar om en tysk ubåt, eller kanske något annat Natoland? Och att det är därför som händelsen inte rapporterats till försvarsutskottet?

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik domineras av närheten till en stormakt. Och en stormakt som ofta är problematisk att hantera. Det gör att vi måste vara noga med att inrikta det politiska krut vi har på frågor där vi kan stå på fast grund, och inte som på åttio- och nittiotalet slösa bort förtroendekapital på lösa boliner som vi då gjorde i ubåtsfrågan. Då förleddes vi alla att tro att allt handlade om ryssar. Så var inte fallet. Är vi nu på väg att återigen föras bakom ljuset?

00:00 / 00:00