Debatt: Vänstern måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt

Hur reagerar vi när någons svenskhet ifrågasätts på grund av ursprung? Vad gör vi när någon påstår att man kan se svenskhet på utseendet?

När Sverigedemokraten Richard Sörman i en debatt hävdade att jag inte var svensk väckte det starka reaktioner. Många uttryckte ilska, andra såg det som en påminnelse om varför motståndet mot Sverigedemokraterna är nödvändigt.

En reaktion var dock annorlunda. Dagens ETC:s politiska redaktör Somar Al Naher verkade snarare anse att jag förtjänade det. I en ledartext (28/3) menar hon att folkutbytesteorin är så pass extrem att jag inte bör bemöta den i debatt, eftersom jag då legitimerar den. Samtidigt hävdar hon att jag delar etnonationalismens politiska projekt.

Somar Al Nahers syn på mig är inte ny, och kanske är jag så avskyvärd som hon anser. Men bortom hennes åsikter om mig finns en större fråga: När blev alla som förespråkar en liten invandring av lågkvalificerade människor i tider av massarbetslöshet lika goda kålsupare som etnonationalister? När blev rasismen så pass ofarlig?

I min bok ”Det goda” beskriver jag migrationspolitiken inom vänstern som ett sår som aldrig riktigt läker. Tio år efter omläggningen tycks det fortfarande svårt att föra ett samtal. För vissa framstår varje argument för liten invandring som moraliskt avskyvärd, oavsett motiv. 

Detta trots att det finns frågor som måste diskuteras seriöst: hur migration påverkar arbetsmarknaden, hur integrationskapaciteten ser ut, vilka konsekvenser det får när samhällsklasserna sammanfaller med etniska skiljelinjer. All politik handlar, enligt mig, om fördelningspolitik och om det jämlika samhälle vi vill bygga.

Därför förespråkar jag i boken en övergång till ett restriktivt men mer humant migrationssystem, liknande kvotsystemet där människor från dag ett får permanenta uppehållstillstånd och ett värdigt mottagande.

På sätt och vis är situationen märklig. Ingen jag känner är för fri invandring. Alla drar en gräns, även de som kritiserar mig. Men istället för att diskutera målkonflikter förskjuts fokus. I stället för att pröva argument i sak handlar det nästan jämt om positionering i förhållande till Sverigedemokraterna, vilket jag även fick uppleva nyligen i samtal med Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet. 

Utgångspunkten blir som Mona Sahlin sade: ”Allt som Jimmie Åkesson är för måste du vara mot. Se vad han säger, se vad han vill ändra på och gör precis tvärtom”. Att utgå ifrån andra i stället den egna ideologin är ett svaghetstecken för vänstern. Det gör det omöjligt att skilja mellan olika idéer som i grunden är mycket olika. 

Etnonationalism handlar inte om att justera migrationsnivåer. Det handlar om att omdefiniera vilka som får vara svenskar. Det är en avgörande skillnad, inte minst när var fjärde svensk har utländsk bakgrund. 

Etnonationalismens mål är att göra sig av med människor som mig och min familj. Som SD själva skrev i sina program när Jimmie Åkesson och dagens ledning gick med i partiet; uppehållstillstånd från 70-talet och fram borde rivas upp. Den här mandatperioden kämpade SD för att riva upp närmare 200 000 uppehållstillstånd. Om de vinner valet lär de ta nästa steg. Och hur många är vi uppe i då? 300 000? 500 000? 

Därför behöver vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: bekämpa rasism och exkluderande nationalism, och samtidigt föra en seriös diskussion om migrationens villkor.

När jag och miljontals andra får sin svenskhet ifrågasatt blir den skillnaden tydlig. Då ställs frågan på sin spets om vilka som får höra till. Den striden hoppas jag att hela vänstern vill ta.