Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Isoleringarna är symptom på ett bredare problem

Bild: Bild: Björn Larsson Ask / Svd / TT

Dagens ETC.

"Isoleringarna måste förstås ses som den yttersta konsekvensen av den mycket ingripande och i sig problematiska vårdform som de låsta ungdomshemmen är”, skriver debattörerna.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Förra veckan kunde vi höra Ekots granskning av SiS särskilda ungdomshem som visat på allvarliga brister och lagöverträdelser när det gäller deras befogenhet att kunna avskilja barn. Vi som forskar om ungdomshemmen välkomnar granskningen och den möjlighet till diskussion och förändring som den ger.

Frågorna som vi tror många ställer sig efter reportagen är: hur kan detta hända? Hur kan det gå så fel när samhället tagit över vård och ansvar för barn som behöver skydd och omsorg? Vi menar att mycket av förklaringen ligger inbäddad i hur denna vård är organiserad. Isoleringarna är bara den yttersta konsekvensen av en på flera sätt problematisk vårdform.

Av den insatsrepertoar som finns för socialt utsatta barn utgör de statligt ägda ungdomshemmen en sista utväg, en åtgärd när allt annat prövats eller bedömts som utsiktslöst. För placering krävs beslut om tvångsvård av Förvaltningsrätten samt att barnet anses behöva ”särskilt noggrann tillsyn”. Alla barn som omhändertas på grund av eget beteende (§ 3 LVU) kan placeras vid ungdomshemmens låsta avdelningar vilket innebär att det i praktiken inte finns någon nedre åldersgräns. När en ansökan görs från hemkommunens socialnämnd ska Statens institutionsstyrelse skyndsamt bereda plats vilket innebär att de inte kan säga nej till kommuners begäran, oavsett om den unge är nio år eller nitton. De barn och unga som blir placerade är långt ifrån en homogen grupp, inte bara avseende ålder. De har ofta en omfattande och komplex problematik rörande bland annat kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa.

Oavsett barnens ålder och problematik innebär en tvångsplacering på ungdomshemmen alltid starkt begränsade fri- och rättigheter, den mest långtgående är de nu diskuterade isoleringarna. De studier som följt upp barn som varit placerade visar att många går en dyster framtid till mötes med fortsatt kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa. Ofta saknar de också den fullföljda skolgång som skulle kunnat ge dem andra möjligheter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Problematiken med avskärmade institutioner där gränserna mellan livsområden som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, är utsuddade är väl känd. Den slutna miljön och de skilda rättigheterna mellan personal och de som bor där leder inte till avsedd förändring, utan ger istället upphov till strategier som syftar till att komma därifrån så snabbt som möjligt.

I vår forskning har vi tagit del av SiS-placerade barns upplevelser och erfarenheter av att bo och ha sin vardag i dessa miljöer. Där finns känslor av att inte ha blivit förstådd, lyssnad till och av att sakna kontroll över sina egna liv. Sådant som professionella beskriver som vård uppfattar barnen ofta som straff.

I Ekots granskning berättade Matilda att upplevelsen av att bli isolerad inte enbart var kopplad till inlåsningen i ett kalt rum, utan omfattar hela vistelsen på ett ungdomshem. Detta är en erfarenhet som delas av många av de barn vi mött. Precis som Matilda beskriver vågar barnen inte heller berätta hur de mår eller hur de upplever sin situation. Det de i förtroende berättar eller de känslor som de ger uttryck för kan alltid användas som argument för att förlänga placeringen eller tolkas som symptom på deras problematik.

Sammantaget skapar detta en miljö där de placerade barnen är totalt utelämnade till de vuxna som är satta att ta hand om dem, vuxna de på grund av denna vårdforms logik inte litar på eller vågar anförtro sig till. Vi menar att den miljö som skapas genom hur dessa institutioner organiseras kraftigt begränsar möjligheten att bygga förtroendefulla relationer mellan personal och placerade barn, och i förlängningen förutsättningarna att ge dessa barn adekvat behandling.

Det finns en risk med att som SiS generaldirektör i onsdagens Studio Ett hänvisa till att de nu diskuterade avskiljningarna handlar om enstaka fall. Det riskerar leda till att betydelsen av vårdens organisering och under vilka förutsättningar personalen arbetar inte erkänns. Vi menar att de allvarliga brister och lagöverträdelser som avslöjats måste förstås i relation till det omöjliga uppdrag personalen vid dessa institutioner har att utföra.

Att begränsa diskussionen till att endast handla om isoleringarna menar vi är en förenkling, frågan är bredare och mer komplex än så. Isoleringarna måste förstås som den yttersta konsekvensen av den mycket ingripande och i sig problematiska vårdform som de låsta ungdomshemmen är.

Vi behöver en ständig diskussion om samhällets möjligheter att så kraftigt begränsa unga och utsatta människors fri- och rättigheter. Att samhället har befogenhet att låsa in minderåriga, vilka har en omfattande problematik som långt ifrån alltid handlar om kriminalitet, är något som måste ifrågasättas, diskuteras och problematiseras återkommande i en demokratisk välfärdsstat.

SiS har ett på många sätt svårt uppdrag då de i praktiken inte själva kan avgränsa sin målgrupp utan har givits rollen som barnavårdens sista utpost. Problemen inbyggda i vårdformer som denna har varit kända länge och en förändring av systemet görs inte i en handvändning. Ett av de mer grundläggande problemen menar vi är att SiS målgrupp är så pass heterogen.

Det är djupt problematisktatt alla barn, oavsett problematik och ålder, som tvångsomhändertas på grund av egetbeteende kan placeras i låst vård. Mot bakgrund av Ekots granskning och den forskning vi bedriver framstår detta som i synnerhetbekymmersamt när det kommer till yngre barn samt barn med omfattande psykisk ohälsa.

Det är mycket tveksamt om någon av dessa grupper gynnas av placering på låst institution. Det slutbetänkande (SOU 2015:71) som överlämnats till regeringen kan samtidigt tolkas som att målgruppen ytterligare breddas då förslagen i praktiken möjliggöratt fler barn kan omhändertas och placeras på SiS. Vi menar att målgruppen för SiS ungdomshem istället måste specificeras och begränsas både gällande problematik och ålder i det lagförslag som nu bereds. Här finns möjlighet att ta ett första steg mot en förändring av systemet.

Maria Andersson Vogel

fil.dr. i socialt arbete, Stockholms universitet

Sofia Enell

fil.dr. i socialt arbete, Jönköping University

Sabine Gruber

fil.dr. i etnicitet, Linköpings universitet

00:00 / 00:00