Debatt: Facken duckar för de grundläggande problemen

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Man blir en del av apparaten.” Så förklarade Kommunals ordförande Anneli Norström varför hon inte reagerat på de många märkligheterna under hennes fackliga fögderi. Detta var nog det mest klarsynta som sagts från det hållet under hela denna sorgliga historia. För bortom frågor om privatmoral och spritkultur är det just detta, apparatens roll, som är det stora problemet med de flesta fackförbund.

Många fackmedlemmar, inte bara Kommunalare, har svurit över de olater som visats upp den senaste veckan. Samtidigt är det ganska få som blivit riktigt förvånade, en stor majoritet vet att vi inte har koll på vad som sker i våra egna fack, åtminstone inte på de höjder där apparaten härskar.

I organisationer där makten utgår uppifrån, som företag, är det inga problem med en byråkrati som står utom kontroll från dem som den rår över, det är tvärtom själva syftet. Även partier och lobbyorganisationer där medlemsaktivitet ersatts av reklambyråer och policyprofessionella kan klara sig rätt bra med en fritt svävande apparat så länge den går uppdragsgivarnas ärenden.

Men där man bygger på någon slags folkrörelsetanke är det värre. Och fackföreningarna kommer aldrig att komma undan sina medlemmar, hur smarta kapitalplaceringar ledningen än gör. Där krävs det i sista ändan att medlemmarna har ett förtroende för organisationen som räcker betydligt längre än ett gillaklick – att betala en rejäl medlemsavgift och till och med vara beredd att gå ut i strejk för gemensamma krav. Därför är det i arbetarrörelsen av sådan vikt att hålla koll på apparaten, den byråkrati som oundvikligen växer fram i alla stora organisationer.

Det åtgärdsprogram som nu tagits fram i Kommunal, av samma apparat som misskött sig så länge, ryggar inför de grundläggande problemen. Några kosmetiska förändringar, lite prat om etik och värdegrund och sedan vidare i samma hjulspår tills nästa skandal bubblar upp. Att en demokratisk medlemsorganisation tycker sig behöva ett system för anonyma anmälningar av missförhållanden är talande nog.

Problemet med de fackliga organisationernas förhållande till sina apparater kan sammanfattas i två ord: privilegier och medlemsmakt. För mycket av det första och för lite av det andra.
Något som dramatiskt skulle ändra maktförhållandet inom fackförbunden vore att återinföra medlemsomröstningar om de centrala avtalen. När dessa avskaffades var det en viktig del av den process som lett fram till dagens apparatstyre och att återinföra dem skulle åter göra oss medlemmar myndiga i våra egna organisationer.

När det gäller de privilegier som kommunalskandalerna handlat om finns det en åtgärd som skulle kunna genomföras mycket snabbt och få stor betydelse, både för hur apparaten fungerar och hur den uppfattas av medlemmarna: normallön för alla fackliga funktionärer. Lönegapet mellan en arbetare och en upphöjd facklig representant är en direkt avspegling av avståndet mellan ledning och medlemmar. De flesta påverkas mer än de inser av vilket liv de lever och i vårt samhälle är lönen en viktig markör för vem du är. En organisation som har jämlikhet på sina fanor får ingen trovärdighet om den själv har ojämlikheten inbyggd.

Detta är inga märkvärdigheter, rentav självklarheter kan tyckas, men de skulle flytta fram medlemmarnas ställning på apparatens bekostnad och därmed stärka fackföreningarna mer än alla åtgärdsplaner uppifrån.