Jag försvarade Alex Garlands bespottade ”Civil war” (2024) när en internetmobb av gnällspikar tyckte att filmen inte tog tillräckligt tydlig politisk ställning.
Det kändes som märklig kritik mot en dystopi som utspelar sig i en fiktiv framtid och dessutom fokuserar mer på journalisternas roll i en konflikt än själva orsakerna till det nya amerikanska inbördeskriget. Men idag måste varje berättelse ge publiken en pekbokstydlig allegori – en slags orienteringsövning av symbolik för att göra folk nöjda (exempel: den grovt överskattade ”Sinners”).
Har folk verkligen ingen egen fantasi eller förmåga att läsa undertext längre? Nej, och ingen har heller något minne.
Alex Garlands och Ray Mendozas nya verklighetsbaserade krigsfilm ”Warfare” ger om möjligt ännu mindre kontext än ”Civil war”. Handlingen som baseras på vittnesmål från Mendoza och soldaterna i hans enhet av Navy SEALS, utspelar sig i Ramadi, Irak under några intensiva timmar i november 2006. Elitförbandet har ockuperat ett hus och blir plötsligt attackerade från alla håll.
Och den har några av de mest intensiva krigsscener som fångats på film. Granater kastas in i huset. Lemmar flyger av och någon råkar sticka sig i tummen med morfinsprutan när den ska in i kompisens arm. Ljuddesignen gör att publiken blir uppslukad av den panikartade känslan av desorientering när en bomb smäller av precis vid den bepansrade eskortvagnen. På många sätt är ”Warfare” ännu mer effektiv som helvetisk ögonblicksbild från ett krig än första världskriget-mästerverket ”1917” (2019) eller Afghanistan-attacken i ”The outpost” (2020).
Men som sagt är läsförståelsen i dagens populärkulturella landskap på bottennivå. Garland och Mendozas nya krigsfilm riskerar att passera lika obemärkt som ett klipp på Tiktok.
Kanske är det inte ens regissörernas fel, utan den mediala kontext som ”Warfare” konsumeras i. Internet var inte lika korkat för bara några år sedan.
Garland och Mendoza gör ingen ny ”American Sniper” – den verklighetsbaserade hjälteskildringen om prickskytten Chris Kyle som blev en favorit bland konservativa krigshetsare – men ”Warfare” har vissa likheter.
Inte heller här förklaras kriget.
Istället fungerar äktheten som en projektionsyta. Den som hatar krig kommer att tolka ”Warfare” som en antikrigsfilm, den som tycker att krig är nödvändigt kommer att se ”Warfare” som en bekräftelse på sina åsikter.
Hjältemod tjänar inte alltid ett högre syfte
Inledningsvis visas hur Navy SEAL-killarna tillsammans kollar på Eric Prydz video ”Call on me”, vilket egentligen är den enda referens som skvallrar om vilken tid filmen utspelar sig i.
Jag rekommenderar alla att också se miniserien ”Generation kill” (2008) som fångar tidsandan kring Invasionen av Irak, och hur djupt präglade soldaterna också var av den tidens populärkultur (Ice cube och ”South park”).
Alexander Skarsgård fick sitt Hollywoodgenombrott i rollen som marinkårssoldaten ”Iceman”, som tillsammans med sin elitenhet leder invasionen av Irak.
Serien finns att strömma på Max och baseras på Rolling stone-reportern Evan Wrights reportagebok med samma titel. Wright begick tragiskt nog självmord förra året, men lämnade efter sig det absolut bästa dokumentet från kriget och fångade de första 40 dagarna av invasionen efter att ha varit inbäddad med marinkåren.
Tristessen hos manskapet och korkskalligheten i ledningen skapade både onödiga tragedier och ofrivillig komedi.
Wright lyckades vara lojal med marinkårens upplevelser men satte samtidigt invasionen i en kritisk kontext och visade hur inkompetensen bara blev större ju högre upp i den militära hackordningen han kom.
I en tid då Donald Trump planerar att fira sin födelsedag med en militärparad och hotar att annektera Grönland kan det vara bra med något som påminner oss de falska premisser som låg bakoom Irakkriget.
Hjältemod tjänar inte alltid ett högre syfte.
