Euphoria-skaparen Sam Levinsons nya serie ”The idol” har redan slitits i stycken av twitters elevrådsfraktioner. För ja, visst är den en ultracynisk och pubertal Hollywood-saga. Men Kristoffer Viita vill både äta kakan och ha den kvar. 

”Enys men” rider på ”folk horror”-vågen och utspelar sig på en mardrömslik ö som verkar vila på en mörk naturkraft. Mäktig stämning, men det liknar mer en konstinstallation än skräckfilm, skriver Kristoffer Viita.

Mitt under USA:s rasande kulturkrig besöker Kristoffer Viita ”rasismens Mount Rushmore”. Ett heligt berg för Ku Klux Klan, strax utanför Atlanta.

Historien om en lesbisk dirigent som blir ­metoo:ad har delat kritiker och publik i en debatt om makt, konst och kvinnohat.

”The Banshees of Inisherin” är en välkommen comeback av den irländsk-brittiske regissören Martin McDonagh bakom ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, skriver Kristoffer Viita. 

”Holy spider” är en läskigt relevant slasher-noir baserad på verkliga händelser av Ali Abbasi. En orädd regissör som nått toppen av sin konstnärliga förmåga, skriver Kristoffer Viita. 

Det är ett nytt mästerverk från en författare som förvandlat sitt liv till ett konstverk, skriver Kristoffer Viita.

”Amsterdam” tar avstamp på 30-talet med en politisk konspiration. Det finns smulor av spänning men de blåser bort av all farsartad humor, skriver Kristoffer Viita. 

TV-serien ”The Bear” var en av sommarens stora snackisar i USA och imorgon är det dags för den efterlängtade Sverige-premiären. Kristoffer Viita har redan hunnit titta på serien, och förvandlas till en av dess karaktärer. 

Spottade Harry Styles på Chris Pine? Hatade ­Florence Pugh och Olivia Wilde ­verkligen varandra under inspelningen? Vem vet, och vem bryr sig? För inga skandaler i världen kan rädda ”Don’t worry darling”, skriver Kristoffer Viita.

”Bodies Bodies Bodies” är en uppfriskande tågolycka som kombinerar heminvasions-skräck med ”Mean girl”-krydda för tiktokgenerationen. Lagom puckad för att underhålla.

Michael Manns ”Heat” från 1995 är en av filmhistoriens mäktigaste visuella upplevelser. Uppföljaren ”Heat 2” har precis kommit ut i romanform, och låter läsaren bli en aktiv deltagare i det hårdkokta bildspråket. ­Kristoffer Viita gillar metaexperimentet som ­kompletterar sin föregångare på ett elegant sätt. 

Ett samhälle blundar för psykisk sjukdom i kontroversiella ”Nitram”, baserad på en sann historia om den värsta massakern i Australiens historia. Mer känslomässigt nyanserad än många filmer om masskjutningar, skriver Kristoffer Viita.

Multiversum-trenden når sin peak med tokabsurda ”Everything everywhere all at once”. Michelle Yeoh gör sitt livs roll som en kinesisk invandrare I USA som dras in i en malström av kampsport, toalett­humor och parallella verkligheter, skriver Kristoffer Viita.  

Netflix miniserie ”Clark” av Jonas Åkerlund är en odyssé av bankrån, rymningar, knarksmuggling, interna­tionell berömmelse, romanser och ständiga svek. Kristoffer Viita har svårt att inte underhållas.  

Maffiabuskis och ­Hollywoodnostalgi blandas i metadramat ”The Offer” på Paramount plus. Den sanna historien om hur Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” blev verklighet är bitvis befriande nördig men också frustrerande ihålig, skriver Kristoffer Viita.

Efter drygt två års pandemi där delar av befolkningen uppmuntrats att arbeta hemma sammanfaller återvandringen till kontoren med en våg av tv-serier om ”tech bros gone wild”. Hänsynslösa Silicon Valley-entreprenörer som influerat dagens företagskultur. Kristoffer Viita ser gränserna mellan arbete och fritid suddas ut.

Den thailändske arthouseregissören Apichatpong Weerasethakul är tillbaka med ”Memoria”. Tilda Swinton spelar en botaniker på en existentiell resa i ett magiskt och grönt porträtt av Colombia, skriver Kristoffer Viita.

”Drive my car” är ett masto­dont­­långt relationsdrama ­baserad på en Murakami-­novell om sorg, skuld, Tjechov och en röd Saab 900 turbo. Ren porr för en fin­smakande arthouse-publik, men ibland är det för många filmer i en, skriver Kristoffer Viita.

”A hero” handlar om en utdömd mans upprättelse och konsekvenserna av att dubbas till ”hjälte”. Asghar Farhadis känsla för ­social­realism och gruppsykologi är intakt, men mer kafkaartad än vanligt, skriver Kristoffer Viita.