Arundhati Roy – en woke supernova

Det börjar med hennes död, när Arundhati Roy skriver sin självbiografi med utgångspunkt i relationen till sin mamma. Modern dör i september, ”den främsta av månader”, i det Kerala där hon skapat ett helt universum omkring sig och dit dottern aldrig farit utan den särskilda klump av skräck och längtan i magen som tillhör de snålt älskade barnen.

Arundhati Roy var när hon debuterade 1997 med ”De små tingens gud” en fullständig sensation. Som en av de tidiga representanterna för den starka våg av postkoloniala romaner som sköljde in över världen runt millennieskiftet, men också som en litterär brygga mellan människan och politiken, magin och samhällskritiken, både uppslukande och med en skarp blick på världen, inte minst så som den blivit efter att kolonisatörerna slagit den i bitar. 

Ibland blir det, kanske oundvikligen, något av en lite tjatig hjälteberättelse.

Boken sålde i miljoner, men vad hände sedan med Arundhati Roy? Det skulle ta 20 år innan hon återkom till det skönlitterära skrivandet med ”Den yttersta lyckans ministerium”, som inte knockade världen i samma utsträckning. Kanske var den alltför färgad av det politiska engagemang som i mellantiden blivit Roys främsta fokus?

För Arundhati Roy blev aktivist. En outtröttlig kämpe för de utsatta mot korrupta politiker, miljöförstöring, censur och förtryck. En resa som, när man läser hennes egna ord om sitt liv, framstår som alldeles självklar.

Mamma Roy, som författaren genomgående kallar för Fru Roy i sina memoarer, lämnade inte bara sin försupne make och flydde till andra sidan landet med sina barn, hon startade också en banbrytande skola. Dessutom kämpade hon och vann mot en kvinnoförtryckande arvslagstiftning. En extraordinär kvinna som lyckats med sådant som borde vara omöjligt i det djupt patriarkala Indien. Men denna naturkraft till människa är också en helt fruktansvärd mamma. Elak över gränsen till det sadistiska, kolerisk och våldsam.

Denna dubbelhet, en mor som både är en hjälte och en demon, är temat som löper genom Arundhati Roys självbiografi. Det var så hon danades, så hon blev fullständigt orädd och med ett hjärta som rymmer så många men samtidigt inte förmår stanna i den nära, trygga sortens kärlek som hon då och då träffar på.

”Mitt skydd och min storm” berättar om hela Arundhati Roys liv, om att lämna hemmet som 16-åring och försökta överleva i Dehli som fattig arkitekturstudent, om att leva i slummen och slåss mot alla fördomar som drabbar en flicka som lever utan familj eller makes beskydd, som vågar ta sig ton … Om skrivandet och om kärlekar men allra mest om den rasande kamp mot orättvisor som följer henne under alla år.

Ibland blir det, kanske oundvikligen, något av en lite tjatig hjälteberättelse. Inte så att Arundhati Roy skryter, men rabblandet av alla strider hon tagit och ofta vunnit kan bli enahanda. 

Desto mer fascinerande är det att genom hennes liv få inblickar i det moderna indiska samhället, den enorma komplexitet som ryms i detta jätteland med sin mångfald av folkslag, religioner och språk och sina skilda nivåer av modernitet.

Språkligt rör hon sig mellan en rak berättande prosa och poetisk blick på världen, ibland skimrande vackert. Synd då att det finns en del slarv i den svenska översättningen, om det beror på redaktör eller översättare är svårt att säga, bitvis flyter den mjukt och följsamt men stoppas alltför ofta upp av anglicismer eller rena språkfel.

Det är också fascinerande att följa det otroliga genomslag som Arundhati Roy fick med sin debut. Hur hon i rasande takt blev en global litterär celebritet, som än idag drar in så mycket royalties på sina romaner att hon med dem kan finansiera ideella organisationer och dela ut stipendier. Det är vad hon gör med sina pengar, bara en sådan sak. 

Arundhati Roy är fortsatt oemotståndlig. Idag mer än någonsin, en underbart woke supernova i en värld där hatet fått råda alldeles för länge.