Bo Pettersson är boendestödjaren som själv levt igenom alla stadier av hemlöshet och vet hur lång tid det tar att återerövra sin självständighet och värdighet. I tio år bodde han på gatan.
– Jag brukade säga att jag bodde på bänk nummer fyra när någon ville ha min adress, säger han med ett skratt.
Vägen till hemlöshet var kantad av alkohol och droger. Det började med partydroger i ungdomen, men missbruket blommade ut för fullt när han fick en cancerdiagnos med beskedet att han snart skulle dö.
– Innan dess levde jag ett dubbelliv med droger och alkohol när jag var ledig. Jag jobbade väldigt mycket, var anställd lärare och egenföretagare. Drogerna var min skärmsläckare när jag kom hem. När jag fick dödsdomen rasade allt. Jag gjorde mig själv hemlös, kan man väl säga. Jag tog allt – till och med heroin.
Trodde inte det var sant
Efter att ha bott på gatan i tio år hamnade han så småningom på ett stödboende och det var genom ett brukarråd han först hörde talas om Bostad först.
– Då trodde jag inte att det kunde vara sant. Att det inte var några krav på att man skulle bli drogfri för att få ett hyreskontrakt. När jag sedan fick min egen bostad 2011 väntade jag först hela tiden på att någon skulle komma och kolla upp mig. Men det kom inga krav, det enda som krävdes under intervjun för att få en bostad var att jag skulle ha en vilja till förändring.
Svårt med ensamheten
Trots att Bo haft ett ordnat liv innan han hamnade i hemlöshet var det svårt att ställa om till ett tryggt liv med egen bostad.
– Känslan av att få stänga dörren om mig var otrolig. Det är en aha-upplevelse som inte är över ännu. Att ha ett eget kylskåp och själv få bestämma när jag skulle sova. På gatan är det ”rävsova” med ett öga öppet som gäller, det är farligt att vara hemlös.
Men det fanns också en del svårigheter. Den största var ensamheten.
– När man slutar med droger och alkohol blir man väldigt ensam, eftersom man måste bryta med alla som håller på med det. Jag hade ett jobb på en second hand-butik när jag flyttade in, det var väldigt viktigt. Man behöver ha något meningsfullt att göra. Att kunna få hjälp av boendestödjaren tjugofyra-sju var också helt avgörande för att det gick bra. Jag kunde ringa när som helst och be om hjälp och faktiskt få det. Att ta emot hjälp är inte alltid så lätt, men här blev jag aldrig tvingad att komma på några möten utan fick bara stöttning på alla sätt och vis.
”Har ett annat perspektiv”
Bo Pettersson är en av de brukare som var med från början när Bostad först startade i Helsingborg. Vägen till att bli anställd har gått genom brukarråd och den mobiliseringskurs på sju och en halv poäng som Lunds universitet anordnade.
– Jag har ju haft ett vanligt liv innan jag blev hemlös och har en lärarexamen så för mig var det inte nytt att studera på universitet som det var för flera andra. Det unika var att vi läste tillsammans med socionomerna på deras utbildning. Efter tio år på gatan kände jag mig som en knarkare och trodde inte att någon i hela världen ville lyssna på mig. Men brukarens kunskap är viktig. Jag har själv ett helt annat perspektiv idag efter att ha varit riktigt långt nere i skiten. Jag ser vikten och värdet i alla människors liv och för mina klienter har jag väl kanske blivit något av en förebild. Jag säger inte att vi som varit hemlösa klarar att driva det här själva, det behövs socionomer och deras kunskap, men de behöver också oss. Det är blandningen som gör att det blir så bra.
Konceptet Bostad först bygger på modellen Housing first som utvecklades i USA. I Sverige har modellen funnits i tio år.
– Det här är inte en försökslägenhet utan man kan börja bygga ett hem från första dagen. Bostad först erbjuder stöd utifrån dina behov och har inga pekpinnar, säger Jan Ström, projektledare för Stadsmissionens projekt Avskaffa hemlösheten med Bostad först.
Projektet är tvåårigt och är nu inne på andra året. Det drivs av ett paraply för tio olika stadsmissioner från Umeå till Malmö, med säte i Göteborg. Målet är att fler kommuner och ideella organisationer ska ansluta sig och våga satsa på att ge hemlösa som klarar av att följa hyreslagen egna förstahandskontrakt istället för de sociala kontrakt som många kommuner använder sig av.
– Vi vill sprida det här till många fler kommuner, för att det är en modell som fungerar och är billig. Bostad först har visat upp ett kvarboende på åttio procent. Det gör en stor skillnad att ha full besittningsrätt och det stöd som innebär att man har en boendestödjare som man kan skapa en tillitsfull relation med, säger Jan Ström.
Modellen med Bostad först stöds även av Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som kallar den beprövad, kostnadseffektiv och framgångsrik. SKL vill sprida metoden till fler kommuner än de 44 som använder den idag.
Moralen bromsar
Precis som med de sociala kontrakten är det socialtjänsten som placerar de som får hyreskontrakt genom Bostad först. Men genom att hyresgästen på sikt får ett förstahandskontrakt behöver inte kommunerna gå in och betala hyran till värdarna och sedan hyra ut i andra hand. Det sparar mycket pengar åt kommunerna, men har också varit något som stoppat modellen från att växa, menar Jan Ström.
– Det finns tre proppar som bromsar spridningen av modellen. Den första är den moraliska aspekten, att man får fortsätta att ta droger bara man inte stör. Det är svårt för många i socialtjänsten. Den andra proppen är att de sociala kontrakten innebär en trygghet för hyresvärdarna. Genom dem kan värden vända sig direkt till socialtjänsten utan att behöva ha kontakt med den boende om det blir problem. Men det ger också en ”slakthyresmarknad”. Socialtjänsten får ofta betala rena ockerhyror. Det ligger i hyresvärdarnas intresse att behålla sekundärhyresmarknaden.
Den tredje proppen är bostadsbristen som gör det svårt att få loss hyreskontrakt.
– Det är den stora utmaningen vi står inför. Där behövs det politiska beslut och en nationell strategi mot hemlöshet, säger Jan Ström.
