Ledare. Andreas Gustavsson.

2019-09-10 16:00
Bild: Dagens ETC / Tomas Oneborg/SvD/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Wallström avslöjade svensk höger som rabiata antifeminister

Allt de hör är feminism. Sedan stänger de av. Därmed missar de en enorm befrielsepotential – för kvinnor, för mänskligheten som kollektiv.

2015 startade Dagens ETC ett upprop till stöd för en feministisk utrikespolitik. Tanken var inte att reservationslöst hylla Margot Wallström, utan att bemöta alla – näringslivet, oppositionen, borgerliga ledarsidor, konservativa socialdemokrater, Saudiarabiens lydstater med flera – som verkligen ansträngde sig för att framställa kombinationen svensk feminism och internationella relationer som något alldeles befängt. 15 000 personer skrev under.

Nej, kritiken mot Wallström har aldrig varit sansad.

Den har tvärtom ofta varit aggressiv, nedlåtande och oanständig.

Som när hon kallats antisemit eftersom Sverige fattade beslut att erkänna Palestina.

Israels etnonationalistiska regering svarade med osakliga, hätska utfall.

Svensk borgerlighet tog genast över den berättelsen.

Nu lämnar Wallström efter fem år på sin post.

Fortfarande har ingen av hennes många belackare kunnat redovisa vad som skulle vara så flummigt med feminism i utrikespolitiken.

Wallström vägrade som utrikesminister vara provinsiell, vägrade tolerera att Sveriges ekonomiska intressen ska gå före allt annat, vägrade att acceptera att vår roll är att skicka kungen, direktörer och någon wallenbergare till diktaturer för att stimulera exportindustrin. Hon var inget lydigt smörjmedel. Hon blev istället en motpol – även om hon haft uppenbara svårigheter att navigera runt det mäktiga näringsdepartementet.

Hon vek heller aldrig från sin utfästelse om att Sverige ska ha feministisk utrikespolitik. Inte när kritiker hånade henne. Inte när nation efter nation fått hypermaskulina ledare som anser att diplomati, fredsarbete och gemensam utveckling är för mesar.

När får vi nästa gång en utrikesminister som vågar säga som det är, till exempel att Saudiarabiens ordning är ”medeltida”?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men om det händer – och om denna utrikesminister råkar vara kvinna – kommer borgerligheten garanterat att döma henne hårt, som när Peter Wolodarski i Dagens Nyheter kallade Wallström ”oskicklig” just för att hon ärligt påtalade Saudiarabiens brutala spöstraff, förföljelse av dissidenter och diskriminering av kvinnor.

Wallström gjorde en insats också genom sitt sätt att vara. Kompetent, argumentstark, orädd. Kvinna. Hon kom att avslöja hur rabiat svensk höger faktiskt är vad gäller att förstå ens de grundläggande fördelarna med feminism. Ständigt kritik som fokuserade på att hon är kvinna. Ständigt att det skulle finnas motsättningar mellan hård och mjuk, rationell och irrationell. Ja, mellan manligt och kvinnligt.

”Hon må ha ett gott hjärta, en idealistisk själ och vänliga guldbruna ögon. Men den hårda världen: den värld där alla människor naturligtvis begriper att vi måste fortsätta sälja vapen till Saudiarabien. Den förstår Margot Wallström sig inte på”, skrev Katrine Marçal i Aftonbladet, och fortsatte:

”Det är bara via en fullkomligt snurrig patriarkal logik som det här i Sverige har blivit Margot Wallström som är den mjuka och hennes kritiker som är de hårda.”

Wallström har varit konsekvent pedagogisk. Hon har förklarat. Och förklarat. Som när hon i The Economist berättade hur föråldrat det är att fastna i begrepp som hård, militär makt och mjuk, samarbetsinriktad makt. En feministisk utrikespolitik handlar om smart makt. Inte hård, inte mjuk. Dess verktyg bestäms utifrån situation, och givetvis ska kvinnor – ”den halva av befolkningen som historiskt har glömts bort” – inkluderas.

I mars 2015 höll Wallström ett tal i Helsingfors. Det var inte naivt, det var inte vagt. Det presenterade en utrikespolitisk metod med konkreta utgångspunkter:

• Rättigheter. En feministisk utrikespolitik ska driva på för förbud mot diskriminering, tvångsäktenskap, omskärelse med mera. Men också för utveckling, att kvinnor ska ha lika rätt till arv, till sjukvård, till kroppslig integritet med mera.

• Resurser. Sverige fördelar bistånd och annan typ av hjälp. Även i detta ska feminism vara beslutsgrundande.

• Representation. Om en utrikespolitik ska vara feministisk måste den ge utrymme för kvinnor på de högsta posterna. Men det är sällsynt. (Vid tillfället utrikesdepartementet av fyra kvinnor.)

Wallström har på punkt för punkt redovisat vad en feministisk utrikespolitik kan åstadkomma.

Inte ett dugg flummigt.

Men hennes kritiker har inte hört när hon efterlyst att fler länder ska anta FN-resolutionen om kvinnors fred och säkerhet. De har inte hört när hon vill starta ett nätverk för kvinnliga fredsmäklare (bara åtta procent av fredsmäklare i FN-ledda processer har varit kvinnor). De har inte hört hennes linjetal i Washington: Driva på för mänskliga rättigheter och för att brott mot dem tas på allvar av rättsväsendet. Bekämpa våld mot kvinnor både i freds- och krigstid. Ge kvinnor mer inflytande över beslutsfattande, mer kontroll över sin ekonomi. Försvara kvinnors reproduktiva rättigheter. Bromsa klimatförändringarna.

Utan feminism i utrikespolitiken, sa Wallström, förlorar Sverige något helt avgörande om vi som land ska kunna agera för mänskliga rättigheter och demokrati.

Allt de hör är feminism. Sedan stänger de av. Därmed missar de en enorm befrielsepotential. För kvinnor, för mänskligheten som kollektiv.

Wallström slutar, men detta är ett faktum:

Sverige behöver mer feminism i utrikespolitiken.

Världen behöver mer feminism i utrikespolitiken.