Roya Hakimnia: Vill vi förändra eller inte?

Under arabiska våren gick feminister ihop med demokratiska islamister, liberaler med socialister och gamla med unga. Varför? Inte för att de älskade varandra utan för att de älskade förändringen de visste måste komma till. De behövde varandra ett tag, och trots att utvecklingen i de flesta länder förutom Tunisien just nu är blodig, måste vi aldrig glömma att de lyckades att göra sig av med 30–40 åriga diktaturer i land efter land. Så då borde vi väl också våga?

I Europa bubblar koalitionspartier såsom Syriza, Popular unity, Enhedslistan och vänstergubbar som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders blir populära på grund av folklighet och radikalitet. Så receptet för framgång för politisk förändring tycks vara: koalitioner, folklighet och radikalism. Folk har visat i så många omgångar att de är trötta på det här systemet. Det är Occupy, Indignados och Fi exempel på. Det är politikerna som sitter i riksdagen och inte har haft närkontakt med samhället de senaste åren som inte fattar. Att en del av folket må vara rasister, men den större delen av det har bara blivit så förbannat trötta på att hela tiden se en elit sko sig på den större massan folket.