Istället kom allt att handla om att Moderaterna vill ha ett nationellt förbud mot tiggeri. Inte uteslutande organiserat tiggeri, partiets tidigare avgränsning. Varje form av tiggeri.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Moderaterna har famlat efter en fråga som engagerar (och lockar över åtminstone några av dem som lämnat för Sverigedemokraterna). Tiggeri blir rubriker, tiggeri blir debatt.
”Man får börja med bötesbelopp”, säger Tomas Tobé om hur tiggeri ska bestraffas. Men han är egentligen inte särskilt angelägen om konsekvenser, utan förklarar att avsikten med ett förbud är att ”sända en signal”.
Tomas Tobé bryr sig bara om opinionen. Annars hade han inte talat om att bötfälla människor som saknar både betalningsförmåga och fast adress. Det är en uppenbar återvändsgränd, fullständigt meningslös. Men det är en signal. Inte till tiggarna, inte heller till deras gravt diskriminerande hemländer. Den är avsedd för väljare och ska, hoppas Moderaterna, tillfredsställa den växande skara – en majoritet, enligt Aftonbladet/Inizio – som anser att tiggeri ska vara förbjudet.
Borgerliga ledarsidor kastar sig över nyheten. Det var länge sedan Moderaterna fick så innerligt beröm.
”Människor far illa av tiggeriet. När man ger tiggare pengar skapar man incitament för dem att fortsätta”, skriver Ivar Arpi i Svenska Dagbladet.
”Det är stötande att försörja sig genom att be om hjälp. Det är något man gör i nödfall, men praktiserad som livsstil urholkar tiggeriet möjligheten för andra att akut söka och få hjälp… Tiggeriet eroderar det sociala ansvarets fundament, känsligheten för de utsatta”, skriver PM Nilsson i Dagens Industri, och han fortsätter, ödesmättat, som om han upptäckt en djup spricka i den stora dammen: ”Det är omöjligt att Sverige ska ta socialt ansvar för 500 miljoner EU-medborgare.”
”Sverige är ett högskatteland med stor tillit, både mellan människor och mellan medborgare och stat. En känsla av att oordningen ökar, samtidigt som de folkvalda står handfallna, undergräver den svenska modellen”, skriver Anna Dahlberg i Expressen.
Nu är det inte 500 miljoner EU-migranter som väntar på dig utanför matbutiken för att be om växelpengar eller pantburkar. Det har aldrig varit fler än 5 000. Många kommuner rapporterar samtidigt att antalet minskat senaste åren.
Det har sina orsaker. Tiggarna får inte lika mycket i sina pappkoppar. Flera fall av förnedrande påhopp och hänsynslöst våld har dokumenterats. Deras läger rivs. Deras barn omhändertas. En hårdnad attityd, präglad av repression snarare än av förståelse för den desperation som kommer ur bottenlös fattigdom.
Nej, tiggeri är ingen enkel fråga. Den vinner inte på mytbildning om att romska klanledare lever glamouröst i guldpalats. Den vinner inte heller på juridiska hårklyverier om att det minsann är exakt samma sak med insamlare för Röda korset som med det extremt utsatta EU-migranter tvingas göra för att försörja sig. Tiggeri är misär. Tiggeri är det absoluta utanförskapet som tvingar ner en människa på knä. Tiggeri är östeuropeiska länders systematiska rasism. Tiggeri kan också vara människohandel, utnyttjande att lägga till skam.
Att då försöka besvara frågan med förbud…
Hur är det att tigga? Tomas Tobé glömmer gärna den aspekten. Han borde läsa lokaltidningen ETC Malmö, som i sitt kommande nummer intervjuar folkhälsovetaren Matilda Ottelid. Hon har talat med rumänska kvinnor som tigger.
En berättar att frånvaron från familjerna där hemma ”bränner i våra själar”. En annan berättar att hennes sjuåring har slutat prata med henne eftersom hon rest till Sverige. Kvinnorna plågas av allt från stress, huvudvärk och depression till tandvärk, njursten och leverproblem.
”Att förbjuda tiggeri tvingar dem sannolikt till metoder som är ännu värre – som prostitution. Folk gör vad som helst för att kunna försörja sina barn”, säger Matilda Ottelid till ETC Malmö.
I samma tidning säger Hans Swärd, professor vid Socialhögskolan i Lund, att det saknas belägg för att ett förbud skulle lösa några av de bakomliggande problemen.
”Den enda effekten av ett förbud är möjligen en lugnare stadsmiljö”, säger han. ”Man skulle lika gärna kunna sätta på sig en ögonbindel.”
Tomas Tobé oroar sig för ”normalisering”, att svenska barn ska behöva se tiggare, att det kommer riva sönder samhällskontraktet. Han silar mygg. Nej till offentligt exponerad fattigdom, ja till välfärdsjättar som suger miljarder från kommuner och landsting.
Det är sämsta sortens signalpolitik.
På bekostnad av människor.
