Klass har gjort comeback. Det är inte längre förpassat till partier om vänster utan omfamnas även av partier till höger. Under sommarens tal i Almedalen var det flera partiledare som hade ojämlikheten i centrum, i olika variationer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Annie Lööf menade att det växer fram en ny underklass som aldrig kommer in i arbetsmarknaden tack vare socialdemokratisk politik. Jan Björklund sa uttryckligen att ingen uppgift är större än den att bekämpa klyftorna i samhället.
Anna Kinberg Batra satte ljus på segregationens effekter och vad som händer när landet inte håller ihop.
Borgerliga partiledare pratade och pratade om klass. Ojämlikheten betraktades som ett hot mot den svenska samhörigheten och därmed också tillväxten. Att formulera det rätta budskapet om klass har kommit att bli vägen att nå den vanliga medborgaren. För borgerligheten handlar det om att fylla ordet med sina lösningar.
Den svenska arbetsmarknaden genomgår precis som flera andra länder en strukturomvandling. Jobb som tidigare ansågs som rutinjobb försvinner med automatiseringen och andelen osäkra anställningar inom serviceyrken ökar och vissa av dessa täcks in i vad som kallas delningsekonomin.
I många branscher inom handeln är tillfälliga anställningar mer regel än undantag. När högern lyfter lösningarna på klassamhället är det denna bild de ser framför sig. En växande låglönemarknad som möjliggör att kortutbildade kommer in i samhället. ”Hellre ett arbete med låg lön än inget alls” är principen.
Det är bättre att Ubers cykelbud tjänar 20 kronor i timmen än inga pengar alls. Bättre med lägre ingångslöner än bidrag för nyanlända svenskar. Roten till ojämlikheten ligger i arbetsrätten och därför måste den luckras upp enligt högern. Vad har den andra sidan att sätta emot?
För arbetarrörelsen har svaret länge varit offentliga investeringar och att rusta löntagare med kvalificerad kompetens. Medborgarnas oro ska mötas med social trygghet genom sjukvård, skola och omsorg.
Den tekniska utvecklingen ska mötas genom ett förstärkt kunskapslyft. Kunskap som gör att arbetare inte bortrationaliseras vid nästa lågkonjunktur. Ingen är determinerad till ett liv med låg lön och otrygg anställning.
Så vilken klassanalys kommer väljarna att lita på? Borgerlighetens eller arbetarrörelsens? Bara för att den ekonomiska ojämlikheten har fått ett bredare politiskt genomslag betyder det inte att vänsterns problembeskrivning är den som segrar. Ett faktum som globalt bevisats av högerpopulistiska krafter.
Arbetarrörelsen vinner inte heller val på historiska meriter. Speciellt inte i en tid när många som nu når vuxenlivet växte upp under den värsta ekonomiska depressionen sen 1930-talet.
Det är unga vuxna som hoppar från anställning till anställning. Andelen unga med eget boende är rekordlågt enligt Hyresgästföreningen samtidigt som allt fler bor under osäkra boendeformer i andrahandsmarknaden. Vuxenlivet som förknippas med egen försörjning och ett eget hem börjar mer och mer bli ett privilegium.
Att återvinna förtroendet i frågan om jämlikhet blir inte lätt. Det räcker inte bara med att socialdemokratin tar initiativ i jämlikhetsfrågan utan kräver också en del självkritik med tanke på att klyftorna växt under de senaste 20 åren.
Framför allt är det viktigt att inte bara nöja sig med att lova realpolitiska lösningar på klassamhället. Visionen om det omöjliga måste också formuleras. Ett samhälle utan klasskillnader. Ett stopp för ojämlikheten. Bevisa att drömmar inte bara är för populister.
