Ledare. Göran Greider.

2020-09-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vi ser en ny ödesdiger mittenpolitik födas i Sverige

Det verkligt historiska vi bevittnar denna höst tycks än så länge alltså vara följande: Socialdemokratin har ännu en gång missat en historisk chans.

Så stod de där, sida vid sida, för första gången: Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C). Trots det samarbete som pågått länge nu har de faktiskt aldrig visat sig samtidigt på en gemensam presskonferens, men nu skedde det. Annie Lööfs återvändande till rampljuset sker efter en lång frånvaro på grund av en för tidig förlossning och trots alla politiska invändningar jag har mot Lööf så är det svårt att inte känna för en människa som genomgått något så svårt. Löfven å sin sida står fortfarande mitt uppe i två pågående kriser, pandemin och gängvåldet. Och ja – jag kan inte låta bli att beundra honom för att han orkar stå upprätt i stormen. 

Den höst som nu väntar – kommer den att bli historisk? Pandemin sopade redan i våras bort ett tabu i det ekonomiska tänkandet i svensk politik: Det finanspolitiska ramverket. Statsskulden ökar nu snabbt på grund av de många olika stöd som sjösatts och på den punkten har historia skrivits. Plötsligt är det tillåtet att skuldsätta sig. Vilket inte är något problematiskt.

Brytandet av det där tabut borde dock ha skett för länge sedan och hade det skett skulle vården och omsorgen – som så länge lidit av resursbrist – ha stått bättre rustad för den pandemi som kom. Men i alla fall: Historia har skrivits.

Betyder det faktum att Lööf och Löfven står sida vid sida att samarbetet mellan de två partierna är på väg att fördjupas? Det känns faktiskt så, även om betydelsen av just det gemensamma framträdandet förstås inte ska överskattas.

Lööf har sedan comebacken uttryckt sig hårt gentemot Moderaternas utsträckta hand till Sverigedemokraterna – och utsikterna för en läkning av den forna Alliansen är nu nära noll.

Är det historiskt stora satsningar på välfärden som aviseras inför höstbudgeten? De nya, permanenta miljarderna till äldreomsorgen är det bara att glädja sig över. Och de sammanlagda 20 miljarderna till kommunerna är nödvändiga. Att höra Lööf tala om vikten av att satsa på offentlig sektor känns – ovant, men uppfriskande. Har alltså något historiskt nytt inträffat när det gäller expansiv ekonomisk politik?

Svar: Nej.

Ty samtidigt är det ändå helt klart för litet som satsas. Kommunsektorn skulle behöva ett årligt tillskott från staten på åtminstone 30 miljarder (och än mer så länge coronan släcker ner ekonomin). Och det vi fått höra hittills om den kommande budgeten är sannolikt mindre än halva historien: Hur mycket kommer att gå till olika slag av skattesänkningar? Det vet vi inte än, men bara Centerpartiets förslag om slopade arbetsgivaravgifter för unga kostar skjortan – utan att det ens ger många jobb. Kanske sänks också bolagsskatten till historiskt låga nivåer. Och fortfarande hänger de tidigare skattesänkningarna under samarbetet över bilden. De sex förlorade miljarderna i form av slopad värnskatt lyser bjärt.  

Det verkligt historiska i skeendet vi bevittnar är därför sannolikt av en art som jag som socialdemokrat på vänsterkanten inte kan jubla alltför mycket över. Det är helt enkelt en ny politisk mitt som formeras. Och den är mer liberal än socialdemokratisk.

Som många andra har jag häpnat över att de borgerliga partierna mitt under pågående kris ropat efter mer av skattesänkningar. Om det är något som krisen fläkt upp till allmän beskådan är det ju den stora resursbristen i den skattefinansierade offentlig sektorn. Att nu vilja sänka skatter är ett uttryck för en inövad, doktrinär hållning.

Verkligheten har förändrats. Skattesänkarideologin hos borgerligheten, inklusive Centerpartiet, består.  Än värre i bygget av denna nya politiska mitt är att det tydligen fått Löfven att överge motviljan mot skattesänkningar. I en intervju nyligen öppnade Löfven för sänkta inkomstskatter. Rubriken i exempelvis Dagens industri löd: ”Löfven svänger om skattesänkningar: ’Vanligt folk ska kunna konsumera’.” Han säger sig nu ha en ”pragmatisk inställning till skatter”. Och när han sa det där häpnade jag – och många med mig – lika mycket som inför borgerlighetens faktaresistenta skattesänkarfilosofi.

Nej, det verkligt historiska vi bevittnar denna höst tycks än så länge alltså vara följande: Socialdemokratin har ännu en gång missat en historisk chans att lägga åtminstone några hörnstenar till en socialdemokratisk, agendasättande offensiv. Trots att nyliberalismens stjärna befinner sig i dalande. Under finanskrisen för tolv år sedan var den ännu i sitt zenit och arbetarrörelsen klarade inte av att utnyttja krisen för att så att säga lansera en chockdoktrin från vänster.

Att S ser ut att missa den chansen även nu är direkt deprimerande. Löfven och andra i S-ledningen hade kunnat ägna hela sommaren och denna tidiga höst åt att deklarera följande: Krisen har visat att det nu som behövs är mer av klassisk fördelningspolitik, en starkare stat och offentlig sektor – och därmed sätta press på de borgerliga samarbetspartierna. Det hade kunnat skapa en ny idépolitisk övervåning i svensk politik. Men tillfället greps inte.

Det som istället ser att nu ske är att en ny mittenpolitik skapas där det framför allt är socialdemokratin som får betala ett ideologiskt pris och säkerligen också ett pris i förlorade väljare. Svensk politik går mot att reduceras till en konflikt mellan konservatism och liberalism. Det är idépolitiskt utfattigt.

Demokratisk socialism och klassisk fördelningspolitisk reformism är inte längre med i ekvationen.