Roya Hakimnia: Vi måste ur välgörenhetsträsket

Det är peppigt just nu, men snart kommer de som inte redan vet inse hur sjukt svårt det är att hjälpa en flykting genom asylprocessen, alla som har försökt eller har egna minnen, vet att det är tungt och ofta hopplöst. Många av de som nu anländer kommer behöva gömma sig framöver, för Migrationsverket ger inte uppehållstillstånd så lätt. Inte heller alla syrier eller eritreaner blir välkomna, fallen ska prövas individuellt och det finns alltid kryphål. Till exempel om du är född i ett grannland, som en gammal hjärtsjuk 80-åring syrisk man fick höra som anledning till sitt avslag. Jag träffade honom.

På landets förvar kommer folk rättsvidrigt fortsätta att spärras in av den enda orsaken att de söker uppehållstillstånd. Och en del kommer faktiskt säga att det här är fan sämre än diktaturen i mitt hemland. Det kanske är omöjligt för en ”infödd” vit svensk att förstå. Men det är lätt för någon som levt papperslös i kanske åtta år. Som inte har fått träffa sin familj på lika länge, kanske inte fått se barnen växa upp. Om du får höra att du är ingen, en som knappt ens kan bli medlem i H&M-klubben, köpa SJ-biljetter eller låna på bibliotek. Då kan en tunnelbanefärd kännas som att gömma sig för bomberna i hemlandet, eftersom du när som helst kan bli gripen och skickad tillbaka.