Många större svenska kommuner står inför ett dilemma. Man måste bygga bostäder, därför att befolkningen växer. Man äger ett bestånd av miljonprogramslägenheter som behöver renoveras. Kommunerna lånar pengar hela tiden, men alltför stora skulder innebär – den dag räntan går upp – förlamande kostnader. Så en lösning som blir allt vanligare runt om i landet är att sälja de gamla lägenheterna för att ha råd att bygga nya.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I en artikel i Svenska dagbladet den 28 december varnas för att utförsäljningen av sliten allmännytta kommer att få negativa konsekvenser för kommunerna. Uppsalas kommunalråd Mohamad Hassan (L) kommenterar till SVD:
– Det gäller till exempel Gränby i Uppsala, där Rikshem köpte och renoverade för att sedan höja hyrorna med 50–60 procent. Samtidigt lät man bli att åtgärda utemiljöerna som i dag är under all kritik. Man renoverade bara i syfte att ta ut högre hyra. För den tidigare ägaren kommunen blev det också en negativ effekt när de boendes behov av försörjningsstöd och liknande steg med 4–5 miljoner kronor.
Hassan gör en bra analys, men kan inte låta bli att poängtera att privata aktörer är välkomna. De vill gärna vara välkomna, för att köpa hyresrätter är en trygg investering. I kommuner med bostadsbrist finns ingen risk att lägenheterna kommer att stå tomma. Om man dessutom kan höja hyran med hjälp av renoveringar blir avkastningen mycket god.
Mohamad Hassan är liberal och därmed oförmögen att se de strukturella faktorerna bakom den verklighet han beskriver. Men det går att förstå de utmaningar Sverige står inför som ett växande land. Det enda alternativet som håller på sikt är stora statliga satsningar. För det är inte ett neutralt val att välja bort offentliga investeringar. Vi lever i en samhällsomvandling som kommer att innebära att pengarna kommer att röra på sig, oavsett om vi vill eller inte. Om vi backar från utmaningen kommer någon annan att kliva in för att göra sig en hacka på den. Vi måste se och förstå att det finns en växelverkan mellan privat och offentligt. Om vi väljer att inte göra saker gemensamt kommer kapitalet att göra det åt oss, för det har en ständig förmåga att hitta de oexploaterade utrymmen där pengar kan växa.
Så det landar i ett enkelt recept. Vi måste omfördela rikedomarna, för att ha råd att bygga nya bostäder och renovera de gamla. Men omfördelningen handlar också om att ta de där pengarna så att de inte kan användas emot oss. Inställd omfördelning är inte status quo. Det är att sakta ge upp makt till en växande privat förmögenhet som har möjlighet att kliva in där den krympande offentliga förmögenheten inte räcker till. När det gäller bostäder blir konsekvenserna kännbara i generationer framöver.
