När Palmeutredningen nu avslutas efter 34 år, går det inte att komma ifrån två tankar. Den ena är att så många politiker och journalister menar att vi nu måste sluta fundera på frågan, trots att vi fortfarande inte vet svaret. ”Bra att få ett bokslut”, säger Ulf Kristersson (M), trots att det inte blivit något bokslut alls. Den andra är den ovilja som funnits genom hela utredningen att verkligen utreda förutsättningslöst. Istället tycks det ha handlat om att skaka fram en syndabock. Någon som skulle kunna pekas ut och buras in utan för stora politiska konsekvenser.
Först var det diverse underjordiska rörelser, PKK och Ustasja, ingen av dem statsbärande, sedan var det en ensam narkoman och nu en ensam alkoholist. De här ensamma gärningsmännen ska bara ha råkat gå förbi och råkat ha ett vapen till hands, trots att ingen av dem någonsin hanterat skjutvapen. Ändå ska de ha skjutit två perfekta skott med ett vapen avsett för att tränga igenom en skottsäker väst. Båda hade erkänt dålig fysisk kondition, ändå ska de magiskt ha rymt från alla vittnen och lyckats hålla sig undan fram till sin död. De ska inte heller ha berättat för en levande själ om saken, vilket måste sägas vara mycket imponerande för ökända glappkäftar som dessa två. Vapnet ska de också haft bort på ett mystiskt sätt! Det hela sägs ha varit något av en slump eller misstag – kanske ogillade de Palme, drevs av ett diffust ”samhällshat”, tog honom för någon annan eller ville egentligen åt Lisbeth?
Att se utpekandet av den nu döde Stig Engström, ”Skandiamannen”, är som att se historien om Christer Pettersson upprepa sig. Det är enbart indicier och lösa spekulationer. Engström var moderat och kom från Täby, där det fanns mycket Palmehat. Han kände en person som hade vapen. Visserligen säger de närstående att den personen aldrig skulle lånat ut vapen, men ändå. Han var på plats – det enda konkreta. Han hade en rock. Han har lämnat motstridiga uppgifter om vad han såg. Jaha? Mot detta talar att Engström var en tjock reumatiker och knappast kunde ha sprungit så snabbt. Han var uppe hos polisen hela tiden och ville berätta saker, vilket tyder på en annan natur än den kallhamrade typ som håller tyst fram till sin död. Snarare en viktigpetter och självsmickrare som ska vara i händelsernas centrum hela tiden.
Precis som med Christer Pettersson. En intressant karaktär från Sollentuna med ett envist drogberoende och intellektuella böjelser som råkade bli syndabock av en slump. Det hela inleddes med att någon som suttit inne med Christer på 70-talet tyckt att han liknade ”fantombilden.” Efter att polisen Thure Nässén förhört nattklubbsägaren Sigge Cedergren 42 gånger fick han till sist Cedergren att peka ut Christer – i början hade Cedergren istället sagt att han var på väg mot mordplatsen men blockerades av en bil, varpå han hörde skott. Som Uppdrag granskning visat, blev narkomaner lockade med belöning för att vittna mot Christer, som varken hatade Palme eller hade använt skjutvapen över huvud taget. Han hade huggit ihjäl en person i vredesmod 16 år tidigare och åkt fast direkt. En helt annat typ av brott. Men Christer fick sitt liv förstört, och det enda som är tur nu är att Stig är död och slipper eländet.
Inget av de spår som har lett till stater och organisationer har följts upp. Det riktade Granskningskommissionen hård kritik mot 1999, och krävde att utredarna tog tag i dessa tips. Det skedde aldrig. Det är anmärkningsvärt. Olof Palme var ju vid sin död en av de mest framstående och kontroversiella politikerna i världen. Han höll på att medla för fullt i det pågående kriget mellan Iran och Irak och två månader tidigare hade han, tillsammans med Gorbatjov, tagit initiativet till att alla kärnvapen skulle bort från Europa före år 2000. Några år tidigare hade han hårt kritiserat Israel under kriget mot Libanon, stött sandinisterna i Nicaragua, förespråkat sanktioner mot Sydafrika – bara för att nämna de utrikespolitiska skeenden han var involverad i under sina sista år. Han sköts med ett enda skott och var död redan innan han nådde marken.
Naturligtvis betyder detta inte att det måste ha varit en sammansvärjning. Man får inte falla i fällan att tänka att alla skeenden måste passa in i ens världsbild. Vem som helst kan ha gjort det, och det finns massor av människor som ger sig på kändisar av massor av anledningar. Han var oskyddad, vilket gör att vem som helst kunde göra det. Men: Hade vem som helst kommit undan?
Problemet är att det svenska medvetandet på något sätt slagit sig till ro med tanken att ingen gjorde det, och att samtliga teorier om mordet är konspirationsteorier. Någon, eller några, tog livet av vår internationellt mest lysande politiker de senaste 200 åren. Efter det förändrades Sverige och världen radikalt. Vi måste fortsätta leta.
