Kajsa Ekis Ekman: Vi måste fortsätta leta efter Palmes mördare

När Palmeutredningen nu avslutas efter 34 år, går det inte att komma ifrån två tankar. Den ena är att så många politiker och journalister menar att vi nu måste sluta fundera på frågan, trots att vi fortfarande inte vet svaret. ”Bra att få ett bokslut”, säger Ulf Kristersson (M), trots att det inte blivit något bokslut alls. Den andra är den ovilja som funnits genom hela utredningen att verkligen utreda förutsättningslöst. Istället tycks det ha handlat om att skaka fram en syndabock. Någon som skulle kunna pekas ut och buras in utan för stora politiska konsekvenser.

Först var det diverse underjordiska rörelser, PKK och Ustasja, ingen av dem statsbärande, sedan var det en ensam narkoman och nu en ensam alkoholist. De här ensamma gärningsmännen ska bara ha råkat gå förbi och råkat ha ett vapen till hands, trots att ingen av dem någonsin hanterat skjutvapen. Ändå ska de ha skjutit två perfekta skott med ett vapen avsett för att tränga igenom en skottsäker väst. Båda hade erkänt dålig fysisk kondition, ändå ska de magiskt ha rymt från alla vittnen och lyckats hålla sig undan fram till sin död. De ska inte heller ha berättat för en levande själ om saken, vilket måste sägas vara mycket imponerande för ökända glappkäftar som dessa två. Vapnet ska de också haft bort på ett mystiskt sätt! Det hela sägs ha varit något av en slump eller misstag – kanske ogillade de Palme, drevs av ett diffust ”samhällshat”, tog honom för någon annan eller ville egentligen åt Lisbeth?